Carl Sagan om olika kärnkraftsdrivna rymdfarkoster

Väldigt fascinerande, Carl Sagan börjar med att prata om project Orion som jag nämnt flera gånger tidigare. Väldigt intressantaste är att han nämner att Orion kan byggas nu(dvs typ 70 talet då klippet förmodligen spelades in). Han går vidare i klippet med att tala om två fusionskoncept som är väldigt långt in i framtiden men inte omöjliga. En sak är då säkert, vill vi seriöst sprida mänskligheten från vår lilla jord så måste vi omfamna kärnenergi. Det finns ingen annan energikälla som är tillräcklig för att ens resor till månen ska kunna bli ekonomiskt eller tidsmässigt meningsfulla. Alla miljömuppar är väll förstås tillfredställade med att inte utforska solsystemet, rymdteknik passar inte så bra ihop med ett samhälle som drivs med små vindsnurror på taket och där all miljöpåverkan, oavsett hur minimal, är oacceptabelt.

Men som Sagan säger bara vi fortsätter utvecklas så är det nästan oundvikligt att vi kommer bygga nått i den stilen nångång. De flesta människorna vill att vi utvecklas.



Men idag är det inte längre någon som resonerar eller talar på det sättet. Ingen delar med sig av visioner som sträcker sig flera hundra år in i framtiden och det är sällan man hör stark optimism för framtida teknologi. Jag undra vad som förändrats mellan 60-70 talet och nu? Vars kom all pessimism från? Den tekniska utvecklingen har överträffat sci-fi författarnas förväntningar. Visst vi har varken besökt mars eller jupiter. Men ingen kunde förutse den enorma elektronik utvecklingen, ingen kunde förvänta sig(förutom Feynman) de framsteg vi nått inom nanoteknik och vad det kommer föra med sig inom de närmaste 20-30 åren. Ingen kunde nog heller förutse gentekniken och hur mycket den kan gynna mänskligheten.

Så varför är alla så pessimistiska? Är det för att media konsekvent bara rapporterar det som är just pessimistiskt och dåligt? Forskningsframsteg får en notis på sida 5, en obetydlig läcka vid ett kärnkraftverk får stora rubriker. Nya cancerbehandlingar näms lite löst, men om något nytt svagt cancerogent ämne upptäcks i plastkorkar så blir det stora larmrapporter direkt. 

Jag vill se lite av 50-70 tals optimismen igen, eftersom jag uppenbarligen inte levde då så kanske jag överskattar den. Men på den tiden så var Arthur C Clarke, Carl Sagan och många andra visionärer kända(iallafall i USA) och uppskattade, de hade egna tv program och de nådde ut till en hel generation med sin optimism och sina visioner. De visade att vetenskap och teknik är fundamentalt bra och leder oss mot en strålande framtiden! 

Undra om min generation kommer leverera någon Arthur C Clarke, Isaac Asimov, Carl Sagan eller Freeman Dyson?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback