Grönarealisten

En diskussion som nästan aldrig förekommer är vilken vision man har för framtiden. Vilken framtid man vill sträva mot är lika viktig för energifrågan som hur miljövänlig energiproduktionen är. Med framtid så menar jag då minst 50-60 år in i framtiden eller mer. Inte de närmaste 20 åren. Så som jag ser det så finns det nog främst två olika visioner av framtiden som båda har potential att vara miljövänliga men som är fundamentalt olika. Jag tror de flesta människor faller in i den ena eller andra gruppen även om de aldrig medvetet tänkt på det. Den ena strävar efter att leva i harmoni med naturen och den andra strävar efter att leva separat från naturen. Låt oss kalla de olika visionärerna för harmonister och separatister, det klingar rätt bra!

Det harmonisterna vill är att människan ska återvända till naturen. Industrier, elproduktion, jordbruk osv ska decentraliseras igen och människor ska leva i små självförsörjande samhällen som drar nytta av det bästa teknologin har att erbjuda. Vindsnurror på taken, solpaneler på gårdarna. Ekologiska jordbruk och mycket vegitarisk mat, nyttoprodukter produceras i så stor omsträckning som möjligt lokalt. Vissa störra industrier måste nog existera i undantagsfall för att producera sådant som inte kan produceras lokalt. För att den visionen ska förverkligas måste förmodligen världens befolkning dramatiskt minska och konsumtionen av allt måste minska.

En sådan framtid tycker nog många verkar trivsam och mysig. Den kanske till och med hade kunnat fungera ifall befolkningen globalt sett minskar. Men personligen så skulle jag förmodligen heldre dö än att leva i ett sånt samhälle och det leder mig in till separatismen.

När jag skriver separera människan från naturen så menar jag att människan ska ha sitt, naturen ska ha sitt och växelverkan därimellan ska vara så liten som möjligt. Energiproduktionen ska vara starkt centraliserad och det ska även alla andra industrier, människor ska helst bo och arbeta i mega städer. Alla produktion, användning och alla restprodukter från mänsklig aktivitet ska vara koncentrerad så mycket som möjligt och återanvändas så mycket som möjligt. Separatister tycker att bästa sättet att bevara naturen är att låta naturen vara ifred. En viss naturpåverkan kommer oundvikligen finnas naturligtivs eftersom gruvbrytning odyl måste ske. Men det handlar ändå om lokal miljöpåverkan. Mat kan produceras tex genom stora centraliserade hydroponiska anläggningar för att undvika massiva jordbruk.



Jag tillhör definitivt den andra gruppen, dvs jag anser att bästa sättet att bevara miljön är att inte ha med den att göra i så stor utsträckning som möjligt. Ju fler människor vi blir ju mer måste vi separera oss från miljön för att inte förstöra den. Men nycklen till det är att vi ökar energiproduktionen ordentligt, för ju mer vi separera oss från naturen ju mer energi måste vi själv spendera som vi annars fått gratis. Det är energin som är nyckeln till allt.

Om vi tänker riktigt långsiktigt(100+ år in i framtiden) så kommer vi ha teknologi som krävs för att inte påverka naturen bara vi har nog med energi. Ett exempel skulle vara att flytta ut all gruvdrift till omloppsbana genom att fånga asterorider i omloppsbana och utvinna dess mineraler. Vi hade kunnat slänga upp stora solfångare i omloppsbana som kan skicka ner energin genom mikrovågor. Om inte hydroponiska odlingar räcker till matbehovet kan vi börja göra om sahara och andra öknar till bördig mark bara vi har tillgång till nog med energi.

För energi är i grund och botten desamma som möjligheter. Ju mer billig energi vi har tillgång till ju större möjligheter får vi, ju mer makt över vår tillvaro har vi. Makt att göra obördig mark bördig, makt att rädda jorden från yttre hot som asteroider och kometer, makt att utforska och utveckla både vetenskap och teknik.

 Det talas mycket om en kommande energibrist men det är egentligen inte en brist det handlar om, den totala mängden uran på vår jord tex kan täcka vårt totala energibehov i allt från 150 miljoner till flera miljarder år. Torium finns det ännu mer av. När vi väll bemästrat fusion så har vi en i princip oändlig energikälla. Energiproblemet är snarare ett omställningsproblem, problemet med att växa från fossila bränslen till nått alternativ i lika snabbt takt som de fossila bränslena tar slut.



Den stora frågan blir helt enkelt hur vi vill att nästkommande generationer ska leva. Ska vi ha återgått till naturen och våra rötter och nöja oss med den teknik som behövs för att klara av tillvaron. Eller ska vi sträva mot en framtid där vi börjat treva oss ut från vår planet och fortsätter tillfredställa människans omättliga lust att utforska och uppleva? I mina ögon handlar det om att välja mellan att bara överleva och att verkligen leva.