Dagens snyfthistoria
Jag har inte råd att äta varje dag
Ibland skippar jag att äta. Jag äter varannan vecka när jag har barnen hos mig. De övriga veckorna äter jag minimalt för att stilla värsta hungern. Inga lagade mål mat. Följden har blivit att jag drabbats av bristsjukdomar som jag nu får behandling mot.
Hur kan det komma sig att jag när jag levde på studiemedel(runt 7000 kronor/månaden) och hade en hyra på 4000 ändå kunde äta 4-6 ordentliga mål mat om dagen(dvs ordentligt ur byggarsynpunkt, 3-4 av målen med gott om kött/fisk/fågel säkert dubbelt vad en vanlig svensson äter) och hade råd med gymkort , studielitteratur och kosttillskott. Det var inte mycket över till nöjen efter det, men det gick runt för jag prioriterade mat och träning.
Studenter är den fattigaste gruppen i sverige och inte fan verkar de undernärda! De kanske inte har hunnit dra på sig en mass onödiga lån ännu heller, men om man skaffar så mycket lån att ens vardag inte går runt längre, tja då är det helt och hållet ens eget fel(nu vet jag inte om kvinnan i artikeln har massa lån, men det skulle inte förvåna mig)
Håller till hundra % med detta blogginlägget Prioriteringar!
Alltså, kan man tycka synd om någon utan att ha alla fakta?
Jag hävdar att det handlar om prioritering. Att rätta utgifterna efter inkomsterna.
Inte sitta på arslet o skylla på regeringen. Visst kan man vara sjuk o må dåligt. Det kan man få göra, ett tag.
Men då får man på något sätt ta tag i sin situation o ta eget ansvar. Felet kan väl knappast vara någon annans?
Jag har aldrig förstått varför så många går runt och förväntar sig att andra ska lösa ens problem åt en. Ens lycka, välfärd, hälsa och liv är något man själv kontrollerar och styr över. Det är omöjligt att tycka synd om människan i fråga utan att veta vad hon lägger sina pengar på.
Sen för att klargöra lite, jag tycker sverige ska ha en bra sjukförsäkring, bra a-kassa etc. Men med bra menar jag att man ska kunna överleva på det medans man är sjuk. Inte kunna leva flott och bra och gott. Innan nu något ägg påstår att jag inte vet hur det är att leva knapert. Jag växte upp med en sjukpensionerad(från att varit sjuksköterska) mor och en ålderspensionerad(bilmekaniker) far, sista året på gymnasiet levde jag i min egen lägenhet på socialbidrag och de följande 5 åren levde jag på studiemedel. Jag hade fan kunnat skriva en bok om att vända och vrida på varenda jävla slant eller att inte köpa nya kläder på ett år eftersom pengarna inte räcker till. De flesta som inte får pengarna att räcka till saknar en enkel grej, självdisciplin.
Johan, nu tänker jag gå emot dig här. Den dag du har sittit med tomt konto och undrat hur dina barn skall få mat... då kan du säga så här, men då vet jag att du inte kommer att göra det. Ibland räcker inte ens diciplin. Ibland är det bara tomt.
Själv har jag sluppit, tackarsomfrågar... men min fru, innan vi träffades... hon var där. Enbart tur gjorde vid tillfällen när det var som värsta att hon fick tillskott i precis rättan tid. Hade hon inte haft det...
Ibland räcker inte ens de godaste av viljor... när utgifterna är större, då tar det slut. Ungefär som med vindkraft, hm?
Jag håller med om att barn gör det hela mer komplicerat, en i min nära familj har levt i den situationen i flera år. De är skuldsatta upp över öronen och lever båda på försäkringskassan och soss, de flesta månaderna är enbart deras räkningar större än inkomsterna. Hade de inte haft alla lån så hade det dock gått runt, nu klarar de sig enbara med hjälp av andra i familjen.
Men en grej som jag benhårt vågar säga som gäller i princip alla svenskar är att de har inte blekaste aningen om exakt hur billigt man kan leva om man måste, speciellt när det gäller mat. Det kräver dock att man funderar lite hur man ska äta för att få i sig allt viktigt och ändå inte spendera mer än säg 70 spänn per vuxen och dag på mat. De flesta lägger mer än så enbart på sin lunch!
Den värsta situationen jag själv varit i var när det stod noll på mitt konto, jag var mellan två jobb så kunde ej få lön den månaden, så jag tvingades kräla till soss som gav mig besked att de kan ge mig 400 kronor. Då bröt jag ihop helt och hållet. Kan inte tänka mig hur det vore att lägga till ansvar för några barn på det.
Själv levde jag ett tag på socialbidrag. Det var 4500 kronor i månaden. Efter hyra och räkningar hade jag mellan 500 kronor och en tusenlapp över. Den skulle räcka till mat, kläder och transporter. Jag minns att min matbudget låg på ungefär 10 kronor om dagen och det var total kris om det kom en räkning för mycket. Det gick bra eftersom jag var ung.
Då hade jag ändå inte barn. Barn som jag kanske skulle vilja gå på bio med ngn gång i bland. Kunna bjuda på McDonalds en gång i månaden. Som sliter kläder som vättar från helvetet. Och jag var inte sjuk som måste betala för läkarbesök och mediciner. Livet som ung och student är lätt. Inte som sjukskriven vuxen med barn. Och jag kan tänka mig hur slitsamt det är när man är gammal, inte ser någon utväg och haft situationen i månader, kanske år. Som ung vet man att det bara är en tillfällig sutuation.
Annars utgår jag att du inte bara blev grinig över den personen du hade i din nära familj. Det brukar man nöja sig med att vara mot de man inte känner.
Transport = promenera är gratis. Tar det 1+ timme att gå dit man måste, though luck. De flesta svenskar hade mått bra av det. Måste man välja mellan mat och buss borde valet vara givet. Men soss brukar lägga till för transporter om man ber dom.
Kläder = man kan som vuxen klara sig i 2-3 år utan att köpa nya kläder om man måste. Kläder eller mat, inte svårt val där heller.
4500 låter märkligt lite, de gånger jag krälat och tiggt almosor från soss(8-9 månader 2003 och en månad 2005) så har jag fått mer än så. Du borde även kunnat få bostadsbidrag, dvs en tusenlapp till i månaden. Har man barn får man betydligt mer pengar från soss än så. Läkarbesök och läkemedel täcks av högkostnadsskyddet så de kostnaderna överskrider aldrig tillsammans 2700kr/år.
Jag är fullt medveten om hur slitsamt det är att leva på marginalen, men vem sa att livet ska vara enkelt? Det SKA vara slitsamt att leva på bidrag, det är en nödlösning inte ett sätt att leva. Bio och Mcdonalds, sen när blev det mänskliga rättigheter? Där snackar vi i-lands problem.
Jag vet inte riktigt hur du menar med sista meningen. Jag är grining på ALLA som försätter sig själv i en situation de inte klarar pga ren idioti och sen bölar och skriker att kommunen/staten ska rädda dom. Det spelar ingen som helst roll ifall det är min familj, vänner eller okända och det spelar ingen roll om situtionen uppkommit för att de konsekvent spenderar för mycket, super, knarkar etc. Det tragiska är situationerna där de människorna har barn, för barnen har aldrig bett om att hamna i den situationen. Då tycker jag samhället måste hjälpa, enbart för barnens skull.
Jag vet också att det finns folk som genuint prövat allt och ändå inte klarar sig och därmed är fullt berättigade till hjälp. Jag är inte på något sätt emot varken sjukförsäkring eller socialbidrag som sådan, tvärtom så vill jag att det ska finnas ett skyddsnät som är starkt nog för att man garanterat ska kunna få nog med pengar till mat på bordet(men inte mycket mer än så) till sig själv och sin familj om det behövs. Men samhällets ansvar tar slut vid utdelningen av pengarna, om personen i fråga inte kan hantera pengarna så är det deras eget fel.