Grönarealisten

Inget är nog lika frustrerande som debatter mellan natur och samhällsvetare. Det är som att vi talar två olika språk. Sanningen verkar onekligen vara att naturvetenskap och samhällsvetenskap är två totalt olika fenomen. Det kanske är olyckligt att båda kallas "vetenskap". I mina strikt naturvetenskapliga ögon så innebär vetenskap att man konstruerar en modell över något naturlig fenomen. Sen använder man modellen för att göra förutsägelse över vad för resultat något/några experiment kommer producera. Jag kan som exempel sätta upp en modell där jag påstår att gravitationsaccelerationen vid jordytan är 9.8m/s^2. Då gäller alltså att en sten som faller i två sekunder ska ha en hastighet på 19.6m/s. Sen släpper jag helt enkelt en sten och ser ifall min förutsägelse är sann. Är den sann så fortsätter jag genom att testa modellen på allt mer komplicerade sätt, ifall förutsägelsen är falsk så skrotar jag modellen. Detta kallas falsifikation och är i mina ögon grunden till all sann vetenskap. Om en teoretisk modell inte kan ge någon experiementell förutsägelse så är den meningslös och inte alls vetenskaplig. Ju mer komplex något system är ju svårare är det givetvis att skapa en modell som ger förutsägelser. Just därför är fysik den mest falsifierbara vetenskapen. Vi fysiker sysslar ofta med de mest grundläggande fenomenen.

I mina, själverkänt ignoranta, ögon så ser jag inte hur samhällsvetenskaper kan kallas vetenskap om man anser att en vetenskap ska vara falsifierbar.

Inom naturvetenskap så finns det en och endast en sanning. Antingen faller stenen med en viss acceleration eller så gör den inte det. Det finns inget utrymme för tolkning. Experimenten bestämmer vad som är sant eller falsk och sen är det slutdiskuterat. Givetvis finns det mycket diskussioner inom frontlinjerna för naturvetenskaperna. Men det finns inget tvivel om att de gammla och beprövade teorierna är korrekta inom sina specifika använingsområden. Du kanske ibland hör talas om någon idiot som påstår att relativitetsteorin inte är sann eller att kvantmekanik är dumheter. Men han blir bevisad fel varje gång du slår på datorn eftersom datorns komponenter är designade med kvantmekanik som utgångspunkt.

När det gäller samhällsvetenskapliga ämnen så är det totalt annorlunda. Där verkar man lära sig att allt är öppet för debatt och att det finns flera sätt att se på allt. Det misstag som samhällsvetare gör när de sen diskuterar naturvetenskap är att de tror att det finns flera "sanningar" inom natuvetenskapen. Naturvetare gör naturligtvis också misstaget att tro att det enbart finns en sanning inom samhällsvetensap. Därför kan diskutioner mellan samhälls och naturvetare ibland vara totalt obegripliga och enbart frustrerande.

Men det som upprör mig är när samhällsvetare verkligen envist vägrar acceptera att det finns endast en sanning inom naturvetenskap. Att de tvivlar på verifierade sanningar bara på grund av att de lärt sig att det finns flera sätt att se på allt. De envisas tappert att tro att det finns fler sätt att se på saken oavsett vilka (natur)vetenskapliga förklaringar man erbjuder.

Jag påstår givetvis inte att naturvetenskap är ofelbar. Men det är det som är kärnan i naturvetenskap. Om en teori är fel så kommer den bli falsifierad och skrotat. Det som slår fel är när lekmän försöker använda naturvetenskapens misslyckanden som ett argument mot vetenskapens pålitlighet. Det gör att lekmän tvivlar på även det som är absoluta sanningar. Ingen tvivlar väll på att om jag kastar up en sten så kommer den falla till marken igen, men lika säkert är det att relativitetsteorin är sann, att kvantmekanik fungerar eller att en svensk reaktor inte kan råka ut för samma som hände i tjernobyl.