Grönarealisten

Igår var en stor dag i mänskligheten och universums utveckling, Jag hade mina sista två tentor någonsin(om vi aproximerar bort eventuella kurser som doktorand). Ena tentan gick suveränt, andra gick halvdassigt. Men det spelar mindre roll, för det var sista gången som jag behöver tentastressa och korvstoppa hjärnan. Känns riktigt riktigt nice. Men samtidigt känns det rätt så udda, för examensdags har alltid varit nått som är långt långt in i framtiden. Men nu är det endast exjobbet under våren som står mellan mig och filosofie magister Johan Simu. Jag kommer till och med ha 15 poäng över och det är riktiga poäng också, inte denna bologna skiten!

Jag kommer definitivt inte sakna tentastressen, den där ständigt närvarande känslan att man borde plugga plugga plugga. Ett problem med i princip varenda kurs jag läst är att de satsar för mycket på bredd och för lite på djup. I slutändan så lär man sig mindre av att försöka lära sig för mycket. Fast då är ju förstås fysik utan tvekan även den bredaste vetenskapen som överhuvudtaget existerar, att försöka kondensera allt i en fyraårig läroplan är inte en trivial uppgift. Men det viktigaste man lär sig under utbildningen är inte det som specifikt lärs ut under kurserna, utan snarare problemlösningsförmågan. Att kunna se vad som är viktigt och vad som är orelevant, att veta hur man ska börja nysta för att överhuvudtaget kunna lösa ett problem. Ett tankesätt som man har nytta av oavsett vad man gör i livet, just därför vill jag se mer naturvetare i politiken :)

Jag har ännu väldigt svårt att acceptera att det är 4,5 år sen jag började med nollningen på linköpings universitet, att sammanfatta de fyra åren är ett blogginlägg för sig, speciellt de första två åren, den mentala resan har varit enorm.

Nej tiden flyger förbi i rasande fart. Nu gäller det bara att smälta det faktum att tenta stress är ett problem jag aldrig mer behöver dras med.