Grönarealisten

Jag är en teknikoptimist ända in i benmärgen. Förmodligen en konsekvens av att jag växte upp med Arthur C Clarke, Isaac Asimov, Robert A Heinlein och andra gamla Sci-fi giganter. I mina ögon så har teknik endast en uppgift, att öppna upp fler möjligheter för oss människor! Det är allt, sen är det upp till oss ifall vi vill använda de nya möjligheterna destruktiv eller konstruktivt. En teknik är i sig aldrig ond eller god.

Just därför ställer jag mig aldrig mot en teknik. Till och med kärnvapen som de flestar förknippar enbart med misär kan användas till positiva ändamål. Amerikanerna jobbade ett tag med en ide (Project Orion) där man driver en rymdfarkost genom att släppa kärnexplosioner bakom den och låta explosionerna accelerera den frammåt. Inte konstig nog var  Freeman Dyson delaktig i att utveckla iden. En större visionär än Dyson får man leta länge efter.

Tyvär så är det så att teknikoptimister är ett utrotningshotat släkte i västvärlden idag. Det är helt enkelt omodernt. Undra vars optimismen egentligen tog vägen? Vi kanske inte har kommit till mars ännu och vi har inte flygande bilar. Men på många andra sätt så överträffar dagens samhälle de visioner som skapades under 50 talet. Vem kunde ana den fantastiska IT explosionen? Vårt vardagsliv idag är otroligt mycket rikare än vardagen under 50, 60 eller 70 talet. Vi har obegränsad tillgång till film, musik, kunskap och underhållning. Allt som behövs är några knapptryck på ett tangentbord! Den information som kunde ta veckor och månader att hitta för 40-50 år sen kan vi idag hitta på några minuter genom att googla eller gå in på wikipedia. Men trots att tekniken i all sin prakt finns mitt framför näsan på oss så är vi ändå pessimistiska.

Vi saknar verkligen en modern Clark, Sagan eller Dyson. Det finns helt enkelt ingen karismatisk person idag som på ett fångande sätt berättar om tekniken och vetenskapens mirakel. Om jag ska spekulera fritt så tror jag detta beror på att vi blivit så bekväma. Våra liv är så trygga och tillfredställande utan att vi egentligen behöver arbeta alls. Storslagna projekt genomförs av dom som är hungriga, hungriga efter framgång och framsteg. Vi är för mätta och belåtna. Men det hör nog till civilisationers naturliga cykler? Först finns hungern, sen kommer framstegen och till sist kommer belåtenheten.

Därför ser jag verkligen fram emot Kina och Indiens kommande världsdominans. De är hungriga, de har visioner, de vill bli bäst, störst och vackrast och de är beredda att jobba jävligt hårt för det! Europa tappade sin gnista helt under kalla kriget. USA däremot hade gott om gnista och de blev bäst. Vi i europa tittade på och sa för oss själva "vi kan också om vi vill". Men vi valde att ligga på soffan istället. Nu börjar även amerikanerna i allt högre grad välja soffan. torts att de gillar att säga att USA är världens bästa land så är de inte längre lika villiga att jobba för det. 

Det är synd att de flesta i väst är rädda för asiens tillväxt snarare än att välkomna den. Visst, de kommer sno våra jobb, de kommer börja plocka nobelpriser och de kommer köra om oss på många sätt. Men tekniska och vetenskapliga framsteg gynna alltid mänskligheten, oavsett vilket land som producerar dom. När jag ser den kinesiska flaggan vaja på mars kommer jag vara precis lika glad som om det vore en amerikans eller europeisk flagga. Det viktiga är att någon verkligen trycker utvecklingen framåt.

Jag har länge tänkt att man kanske borde ha varit född för 60 år sen eller kanske 100 år in i framtiden. Men egentligen så kanske detta är den bästa tiden att leva, för nu har vi just börjat skrapa på ytan av nanotekniken och bioteknikens möjligheter. Precis som 1900 talet var fysikens århundrade så kommer nog 2000 talet vara nano och bio århundradet. De kommande 30 åren kanske blir lika spännande som 50-70 talet då kärntekniken och rymdtekniken exploderade.