Grönarealisten

Om det finns något som verkligen gör att jag älskar vetenskap så är det att få de riktiga uppenbarelse ögonblicken ibland. Allting faller allt på plats. Efter att ha slitet med någon jobbig bit av någon teori eller kämpat med en uppgift så finns det inget skönare än när allt klarnar upp och man bara ser hur det hänger ihop. Det är en eufori som heter duga. Just i det ögonblicket så försvinner verkligen allt annat i världen, man bara stannar upp och njuter av insikten.

Synd att de inte kommer oftare bara. Men det är kanske därför de är så jäkla sköna. Man måste verkligen kämpa för dom!

Dagens uppenbarelse var efter att jag suttit i en vecka och bollat med ett betasönderfall från ett fint och smalt tillstånd till ett brett och kortlivat Breit-Wigner tillstånd. Jag hade hela tiden missförstått vad det var jag gjorde. Jag blandade ihop övergångssannolikhet med energispektra och förståligt nog så var allt bara en enda röra i mitt huvud. Men idag när jag prata med min handledare så klarnade allting äntligen upp och nu är det bara ta nya tag! Så jäkla skönt.