Grönarealisten

                    

Det finns få saker i världen som lyckas fånga min fantasi så som rymdfart. Det är nog en produkt av att jag är uppväxt med sci-fi. I den ensliga norrländska byn jag växte upp i fanns inte mycket annat att göra än att läsa, läsa, läsa och sen läsa lite mer. Dessutom var jag en märklig liten krabat. Jag hoppade helt över alla barn och ungdomsböcker. Istället kastade jag mig väldigt tidigt över Arthur C Clarke, Robert Heinlein, Isaac Asimov, Fredric Pohl och andra sci-fi giganter. Jag läste även en hel del rysare av Stephen King och Dean R Koontz. Vilket kanske förklarar varför jag var ett väldigt udda barn som dessutom var mörkrädd:) På grund av det långa avståndet till närmaste bibliotek, över 3 mil, så var jag helt utelämnad åt bokbussens lilla utbud. Därför har jag nog läst vissa böcker 6-7 gånger. Speciellt Stiftelsetriologin, Liftarens guide till galaxen, Det och Knackarna.

En av de första filmerna jag har något klart minne av är 2010. Av Clarkes bok, uppföljaren till 2001 givetvis. 
                             


Redan som 9-10 åring så insåg jag att jag älskar allt som har med rymden att göra. Jag slukade astronomiböcker som en galning och läste all sci-fi som fanns att tillgå. Istället för att springa runt och leka på rasterna så kunde jag sitta och trakasera mellanstadielärarna om svarta hål och neutronstjärnor. Att få resa runt bland alla dessa märkliga ting i vårt universum verkade vara det mest fascinerande man kan tänka sig.

Under tonåren så sjönk den fascinationen undan lite och ersattes av sådana roliga saker som styrketräning, snack om tjejer och deras ädla kroppsdelar, förälskelser och allmänna tonårsbekymmer. Men rymden fanns alltid med mig som ledstjärna. Det fanns aldrig något tvivel om att det är fysik jag vill hålla på med. Långt inne så höll jag nog fast vid någon illusion om att kanske, bara kanske, så kan jag vara delaktig i att hitta någon revolutionerande ny fysik som kommer göra resor mellan stjärnor möjligt.

Nu med en lite mer utbildad och ödmjuk synvinkel så inser jag givetvis att jag aldrig kommer få se varken en annan stjärna eller planet. Men rymden lockar ändå! Om jag fick välja en drömkarriär så vore det nog att på något sätt vara delaktig i utforskningen av rymden. Kanske utveckla kärnkraftsdrivna raketer för snabbare färder mellan planeterna. Något som tar oss lite lite närmare andra planeter. Tyvär så är intresset för sådant så litet att det inte finns pengar eller möjlighet att ge sig in i en sådan karriär. Vi lever trots allt i en värld där man utan tvekan slänger tusentals miljarder dollar på att kriga och endast ett fåtal miljarder på rymdteknik. Men om en sådan möjlighet någonsin öppnar sig för mig kommer jag hoppa på det utan en sekunds tvekan.

Vem vet, kanske något riktigt geni snart inser hur man på ett kontrollerat sätt kan böja rumtiden och skapa maskhål eller någon slags hyperdrive. Mänsklighetens öde kan inte vara att sitta fast på denna planeten i all evighet. Universum är alldeles för stort och fantastiskt för det. Det är vårt öde att vara där ute!