SKB's utvärdering av djupa borrhåll
MKG och andra kärnkraftsmotståndare är starkt emot SKB's KBS-3 metod och förespråkar istället en metod som går ut på att man ska borra 3-4 kilometer ner i berggrunden och lägga kapslarna där istället. De kräver att SKB ska investera lika mycket tid och pengar på den metoden som på KBS-3. Enda anledningen till det kravet som jag kan tänka mig är att miljöföreningarna desperat vill hindra KBS-3, för när vi väll har igång KBS-3 så har vi de facto en lösning på avfallsproblemet. Deras största argument mot kärnkraft försvinner alltså om KBS-3 implementeras. Att djupa borrhåll är ohyggligt mycket dyrare är ännu bättre i MKG's ögon givetvis eftersom det gör kärnkraft som helhet dyrare.
Här är en sammanfattning av en granskning SKB beställt från Kemakta konsult AB gällande djupa borrhål metoden. Den säger väll allt man behöver veta. Jag har markerat några grejer i fetstil. Djupa borrhåll år helt enkelt en metod som förmodligen är osäkrare än KBS-3 eftersom den enbart bygger på en barriär, den är dessutom ohyggligt dyr, tidskrävande och rätt meningslös. Enda fördelen med dupa borrhål är att grundvattnet inte rör sig mycket på det djupet, men spridningen av radionuklider från ett djup på 500 meter som vid KBS-3 är redan den så låg att den lilla fördelen är totalt försummbar. Den absolut största nackdelen är att man aldrig kan plocka upp avfallen från djupa borrhåll, vilket totalt förhindrar oss från att utnyttja den enorma energi som finns kvar i avfallet (97%). Det är förstås en fördel ur kärnkraftshatarnas synpunkt. Men en nackdel miljömässigt efterssom vi inom en snar framtid kommer kunna eliminera allt långtlivat avfall i nya reaktorer.
Nåja nogsnackat, här är sammanfattningen!
Slutförvarskonceptet djupa borrhål innebär att kapslar med använt kärnbränsle deponeras ovanpå varandra på mellan 2 och 4 kilometers djup i borrhål. Det finns i dagsläget inte någon färdigutvecklad teknik för hur ett sådant slutlager ska byggas och drivas utan den genomgång som görs i denna rapport bygger på idéer som diskuterats de senaste drygt 15 åren. Deponering i djupa borrhål diskuteras för närvarande i Storbritannien och i det amerikansk programmet för deponering av plutonium från det militära programmet. I båda dessa sammanhang refereras till tidigare arbeten av SKB som varande det mest signifikanta bidraget till förståelsen av problemställningarna kring konceptet.
SKB har tidigare utrett slutförvarskonceptet djupa borrhål bland annat i Pass-studien /SKB 1992/ vad avser teknik, kostnader och säkerhet. Slutsatsen var då att konceptet djupa hål erhöll den lägsta rankningen av de undersökta alternativen beroende på att säkerheten vilar på endast en barriär (den geologiska), att kunskaperna om förhållandena på stora djup i den svenska berggrunden är starkt begränsad och att kostnaderna för detta alternativ bedömdes vara högre än för övriga undersökta alternativ.
På senare år har ett program för forskning och utveckling som skulle erfordras för att lyfta kunskapsläget till avseende djupa borrhål till samma nivå som i dagsläget råder för KBS-3- alternativet /SKB 2000a/. Slutsatsen var då att ett sådant program skulle ta 30 år i anspråk och kosta drygt fyra miljarder kronor.
I anslutning till framtagandet av detta program uppdrog SKB åt ett företag med erfarenhet av borrning av mycket djupa hål att ge sina synpunkter på de tekniska förutsättningarna för att i granit borra fyra kilometer djupa hål med en diameter av ~ 80 cm /Harrison 2000/. Slutsatsen var då ?Författaren bedömer det möjligt att borra deponeringshålen med dagens teknik även om arbetet utgör en av de största utmaningarna för borrningsindustrin?. Rapporten redovisar att borrning av denna typ i granit måste göras med hammarborrning.
Det finns idag ingen färdig teknik för hammarborrning med vanlig borrmud som borrvätska. Utvecklingsarbete för att få fram sådan teknik pågick då rapporten skrevs men slutsatsen var att om tekniken inte kom fram inom två år skulle den inte komma fram alls eftersom det inte finns någon efterfrågan på sådan teknik. I rapporten rekommenderas istället att ett styvt skum används som borrvätska vilket dock innebär att man introducerar organiskt material i form av skumbildare samt luft i deponeringshålet. Med skum som borrvätska beräknas tidsåtgången för att borra och infodra ett 4 km djupt borrhål med diametern 80 cm i de understa 2 km till drygt 130 dagar. I denna tid ingår inte anläggning av vägar, byggande av rigg, borrning och loggning av pilothål, etc.
I den refererade studien av borrningsteknik redovisas även en potentiellt möjlig teknik för deponering av kapslarna. Det finns idag inga uppgifter om hur lång tid det skulle ta att deponera en kapsel med denna deponeringsteknik. Publicerade siffror på tidsåtgången bygger på bakåträkning av vad som skulle krävas för att uppnå en deponeringstakt som motsvarar den för KBS-3 planerade, det vill säga motsvarande 200 KBS-3-kapslar eller 600 kapslar av den typ som antagits i denna studie per år.
De geologiska, geotermiska, geohydrologiska och geokemiska förhållandena på stora djup har utvärderats av /Juhlin et al. 1998, Smellie 2004/. Av dessa utvärderingar framgår att vår uppfattning om förhållandena på flera kilometers djup bygger på information från ett fåtal borrhål som borrats i formationer vars egenskaper som kan förväntas avvika från dem som söks för slutförvaring. Den gängse uppfattningen är att såväl grundvattnets salthalt som temperaturen ökar med djupet. I flacka områden i södra Sverige kan dessa förhållanden förväntas vara stabila medan man i mer kuperade områden kan förvänta sig djupare inträngning av sötvatten från ytligare system.
Modellberäkningar inom denna studie visar liksom tidigare modellberäkningar att om dessa förhållanden kan visas vara stabila blir utbytet av vatten mellan det djupa systemet och mer ytliga system mycket begränsat. Det är därför inte meningsfyllt att med dagens begränsade kunskap om förhållanden och processer på stora djup genomföra en mer detaljerad analys av utläckage av radionuklider under olika scenarioförutsättningar.
För att kunna genomföra en meningsfylld säkerhetsbedömning av konceptet djupa borrhål skulle kunskapen om förhållandena på stora djup i svenskt urberg behöva undersökas ingående. Vidare krävs omfattande arbete för att utveckla och verifiera borrningstekniken, depositionstekniken och förslutningstekniken.
Det finns idag ingen praktisk kunskap om hur kapslar och buffert ska appliceras och vilka egen- skaper dessa efter deponering kan förväntas få. Det finns därför inget underlag för att tillmäta dessa barriärer någon förutsägbar effekt i en säkerhetsanalys. Fokus för slutförvarets säkerhet kommer därmed att hamna på den geologiska barriären vilket innebär att ett slutförvar enligt principen djupa borrhål med dagens kunskap får förutsättas vara ett slutförvar av enbarriärtyp.
Här är en sammanfattning av en granskning SKB beställt från Kemakta konsult AB gällande djupa borrhål metoden. Den säger väll allt man behöver veta. Jag har markerat några grejer i fetstil. Djupa borrhåll år helt enkelt en metod som förmodligen är osäkrare än KBS-3 eftersom den enbart bygger på en barriär, den är dessutom ohyggligt dyr, tidskrävande och rätt meningslös. Enda fördelen med dupa borrhål är att grundvattnet inte rör sig mycket på det djupet, men spridningen av radionuklider från ett djup på 500 meter som vid KBS-3 är redan den så låg att den lilla fördelen är totalt försummbar. Den absolut största nackdelen är att man aldrig kan plocka upp avfallen från djupa borrhåll, vilket totalt förhindrar oss från att utnyttja den enorma energi som finns kvar i avfallet (97%). Det är förstås en fördel ur kärnkraftshatarnas synpunkt. Men en nackdel miljömässigt efterssom vi inom en snar framtid kommer kunna eliminera allt långtlivat avfall i nya reaktorer.
Nåja nogsnackat, här är sammanfattningen!
Slutförvarskonceptet djupa borrhål innebär att kapslar med använt kärnbränsle deponeras ovanpå varandra på mellan 2 och 4 kilometers djup i borrhål. Det finns i dagsläget inte någon färdigutvecklad teknik för hur ett sådant slutlager ska byggas och drivas utan den genomgång som görs i denna rapport bygger på idéer som diskuterats de senaste drygt 15 åren. Deponering i djupa borrhål diskuteras för närvarande i Storbritannien och i det amerikansk programmet för deponering av plutonium från det militära programmet. I båda dessa sammanhang refereras till tidigare arbeten av SKB som varande det mest signifikanta bidraget till förståelsen av problemställningarna kring konceptet.
SKB har tidigare utrett slutförvarskonceptet djupa borrhål bland annat i Pass-studien /SKB 1992/ vad avser teknik, kostnader och säkerhet. Slutsatsen var då att konceptet djupa hål erhöll den lägsta rankningen av de undersökta alternativen beroende på att säkerheten vilar på endast en barriär (den geologiska), att kunskaperna om förhållandena på stora djup i den svenska berggrunden är starkt begränsad och att kostnaderna för detta alternativ bedömdes vara högre än för övriga undersökta alternativ.
På senare år har ett program för forskning och utveckling som skulle erfordras för att lyfta kunskapsläget till avseende djupa borrhål till samma nivå som i dagsläget råder för KBS-3- alternativet /SKB 2000a/. Slutsatsen var då att ett sådant program skulle ta 30 år i anspråk och kosta drygt fyra miljarder kronor.
I anslutning till framtagandet av detta program uppdrog SKB åt ett företag med erfarenhet av borrning av mycket djupa hål att ge sina synpunkter på de tekniska förutsättningarna för att i granit borra fyra kilometer djupa hål med en diameter av ~ 80 cm /Harrison 2000/. Slutsatsen var då ?Författaren bedömer det möjligt att borra deponeringshålen med dagens teknik även om arbetet utgör en av de största utmaningarna för borrningsindustrin?. Rapporten redovisar att borrning av denna typ i granit måste göras med hammarborrning.
Det finns idag ingen färdig teknik för hammarborrning med vanlig borrmud som borrvätska. Utvecklingsarbete för att få fram sådan teknik pågick då rapporten skrevs men slutsatsen var att om tekniken inte kom fram inom två år skulle den inte komma fram alls eftersom det inte finns någon efterfrågan på sådan teknik. I rapporten rekommenderas istället att ett styvt skum används som borrvätska vilket dock innebär att man introducerar organiskt material i form av skumbildare samt luft i deponeringshålet. Med skum som borrvätska beräknas tidsåtgången för att borra och infodra ett 4 km djupt borrhål med diametern 80 cm i de understa 2 km till drygt 130 dagar. I denna tid ingår inte anläggning av vägar, byggande av rigg, borrning och loggning av pilothål, etc.
I den refererade studien av borrningsteknik redovisas även en potentiellt möjlig teknik för deponering av kapslarna. Det finns idag inga uppgifter om hur lång tid det skulle ta att deponera en kapsel med denna deponeringsteknik. Publicerade siffror på tidsåtgången bygger på bakåträkning av vad som skulle krävas för att uppnå en deponeringstakt som motsvarar den för KBS-3 planerade, det vill säga motsvarande 200 KBS-3-kapslar eller 600 kapslar av den typ som antagits i denna studie per år.
De geologiska, geotermiska, geohydrologiska och geokemiska förhållandena på stora djup har utvärderats av /Juhlin et al. 1998, Smellie 2004/. Av dessa utvärderingar framgår att vår uppfattning om förhållandena på flera kilometers djup bygger på information från ett fåtal borrhål som borrats i formationer vars egenskaper som kan förväntas avvika från dem som söks för slutförvaring. Den gängse uppfattningen är att såväl grundvattnets salthalt som temperaturen ökar med djupet. I flacka områden i södra Sverige kan dessa förhållanden förväntas vara stabila medan man i mer kuperade områden kan förvänta sig djupare inträngning av sötvatten från ytligare system.
Modellberäkningar inom denna studie visar liksom tidigare modellberäkningar att om dessa förhållanden kan visas vara stabila blir utbytet av vatten mellan det djupa systemet och mer ytliga system mycket begränsat. Det är därför inte meningsfyllt att med dagens begränsade kunskap om förhållanden och processer på stora djup genomföra en mer detaljerad analys av utläckage av radionuklider under olika scenarioförutsättningar.
För att kunna genomföra en meningsfylld säkerhetsbedömning av konceptet djupa borrhål skulle kunskapen om förhållandena på stora djup i svenskt urberg behöva undersökas ingående. Vidare krävs omfattande arbete för att utveckla och verifiera borrningstekniken, depositionstekniken och förslutningstekniken.
Det finns idag ingen praktisk kunskap om hur kapslar och buffert ska appliceras och vilka egen- skaper dessa efter deponering kan förväntas få. Det finns därför inget underlag för att tillmäta dessa barriärer någon förutsägbar effekt i en säkerhetsanalys. Fokus för slutförvarets säkerhet kommer därmed att hamna på den geologiska barriären vilket innebär att ett slutförvar enligt principen djupa borrhål med dagens kunskap får förutsättas vara ett slutförvar av enbarriärtyp.
Kommentarer
Trackback