Grönarealisten

En gång i tiden så ville jag bli teoretisk fysiker, för hela 8 månader sen dvs. Men ju mer jag pluggat och ju mer jag nosat på kärnteknik så har jag insett att jag kanske inte är en teoretiker ändå, utan mer praktiskt lagd. Idag var jag tvungen att göra ett semi avgörande beslut. Jag har läst kvantmekanik och reaktorfysik nu under höstterminen. Kvantmekanik är verkligen en kurs för ärketeoretiker och en sådan kurs jag trodde att jag skulle tycka är rolig, på den tiden då jag ville bli teoretiker dvs. Men efter att ha bänglat med skiten i i 4 veckor nu så har jag dragit några slutsatser.

1. Kvantmekanik är inte jätte svårt(inte heller enkelt på långa vägar), men det kräver FÖRBANNAT mycket tid, så mycket tid att jag helt försummat reaktorfysikkursen trots att det är den jag är mest intresserad av. En jäkla kurs ska inte kräva på egen hand 30-40 timmar i veckan. En kurs ska kräva 20 timmar i veckan, det är så kurserna ska vara planerade. Kräver en kurs mer än 20 timmar i veckan så måste man försumma någon annan kurs och så ska det inte gå till. Det funkar inte att korvstoppa oss studenter med information. Det måste komma i lagom bitar som man har tid att reflektera över, för annars lär man sig inte ett skit. Det som sker nu är att vi får inlämningsuppgifter, sen öppnar man Sakurai och hittar några relationer som verkar vettiga att tillämpa och så trixar man till ett svar på inlämingen. Men då har man inte på något sätt lärt sig ett jäkla skit. Nada, noll. Man kanske lyckas klämma in nog med info i huvudet för att fixa tentan, kanske till och med ta VG på den. Men en vecka efter tentan har man glömt(läs förträngt) alltihop.

2. Kvantmekanik på den nivå den här kursen ligger är ohyggligt abstrakt, OHYGGLIGT! Jag vet helt enkelt inte när och var jag ska få anvädning för den ifall jag inte specifikt börjar syssla med kvantmekanik, kvantfältteori eller kanske condensed matter teori. Det enda vettiga jag skulle kunna få ut av det hela är kvantmekaniska spridningsteorin. Men spridningsteorin täcks först i fortsättningskursen till den här kursen.

Abstrakthet har aldrig varit ett problem för mig tidigare, kursen i allmän relativitetsteori som jag läste förra hösten var oerhört rolig fast den var abstrakt som sjutton. Det berodde nog mycket på att den matematiska strukturer är oerhört vacker och elegant inom allmänna relativitetsteorin, det är en glädje att trixa med så sexiga ekvationer.Men nu känner jag mig totalt omotiverad att hålla på med en jäkla massa Dirac Bra-Kets, Clebsch-Gordan tabeller och allt annat fanstyg som finns inom kvantmekanik. Dessutom är matten inom kvantmekanik ohyggligt ful och osexig, det finns inte en antydan till att det ska rycka i brallan när man bollar med angular momentum operatorer. Inte så som när man räknar ut metriken för ett laddat svart hål, det är grejer det!

3. Jag kanske inte ska bli teoretiker ändå? Dom två mest teoretiska kurser jag gått förutom allmänna relativitetsteorin var båda bara jävligt konstiga, jag tycker båda verkar intressanta men båda kurserna var upplagda på ett sådant sätt att man inte fattar ett skit om man inte pluggar sig till magsår och försummar allt annat. Antingen innebär det då att jag inte har särskilt lätt att lära mig sådana grejer, eller så har de som har hand om kuserna glömt bort hur svårt det är att lära sig det från första början. Hur som helst så har det dödat min motivation till att bli teoretiker, jag har lätt för matte i allmänhet, men matte för mattens skull är dötrist. Om jag inte känner någon direkt koppling mellan matten inom den teoretiska fysiken och verkligheten så blir jag helt enkelt inte motiverad att hålla på med det.

4. Är det dags att inse att jag är en experimentalist, eller kanske till och med lagd åt ingenjörshållet? Hade någon sagt det åt mig för 10 månader sen så hade jag asgarvat dom i ansiktet för jag vet knappt hur man slår på en brödrost.

Nä dilemma dilemma, jag pratade nyss med den ansvariga för nuclear engineering kurserna som går nu och frågade han ifall det är försent att hoppa på dom kurserna. Eftersom jag läst så mycket kärnfysik så sa han att det nog är en lätt match. Så då är frågan, ska jag dumpa kvantmekaniken och hoppa helt och hållet på nuclear engineering? Å ena sidan så känner jag att jag vill hålla på med nuclear engineering just nu, det är det som lockar. Å andra sidan så känns det som att ge upp om jag dumpar kvantmekaniken och jag avskyr ända ner i benmärgen att någonsin överhuvudtaget ge upp. Det lutar nog ändå mot att dumpa kvanten, för om jag känner att jag behöver den, eller om jag ändrar mig och vill bli teoretiker ändå då kan jag alltid läsa in kursen igen när jag doktorerar.

Så jag väljer väll nu att bli en professionell kärnklyvare helt enkelt! Jag lämnar det till någon annan att hitta den unifierande fältteorin som förklarar universum och allting och lite till :)