Grönarealisten

Den myt om kärnkraft jag är mest leds på är utan tvekan skrönan att "ingen vet vad vi ska göra av avfallet". Dels för att det påståendet är formulerat på ett sådant sätt att man tror vi vet vad vi ska göra med annat avfall, cadmium och andra tungmetaller från solpaneler och fossila industrin tex. Men det stör mig mest för att, till skillnad från andra avfall, vi faktiskt vet exakt hur man kan slutförvara kärnavfallet. Mer korrekt benämt som det använda kärnbränslet, för avfall är det fan inte. Det här blir en försenad del av serien av blogginlägg om avfall som jag tänkt skriva och börja med detta inlägg.

Det finns flera vägar man kan ta för slutförvaring och det beror på de geologiska förutsättningarna man har att jobba med. En slutförvaring som redan är i drift, WIPP i USA, är placerad i absolut torra saltformationer vilket är ett utmärkt ställe att placera avfallet. Över tiden så kommer saltformationen helt innesluta behållarna och där kommer de ligga, även om de går sönder så finns det ingen vätska som kan transportera iväg avfallet. Att det kommer vara torrt vet man eftersom sådana formationer inte kan bildas om det så existerar lite lite vatten, i miljontals år har förhållandena varit desamma.

I Sverige har vi inte riktigt lika bra förutsättningar att jobba med, vår berggrund är dränkt i grundvatten. Men det gör inte så stor skillnad för säkerheten. Svenska metoden bygger på några säkerhetsbarriärer och på de kemiska egenskaperna hos det långlivade avfallet(som jag skrivit tidigare så är det de långlivade transuranerna, dvs de grundämnen i aktinidserien som är tyngre än uran, som är ett problem).

SKB går ut på att man låter de använda bränslestavarna kallna i ett antal år tills de mest radioaktiva fissionsprodukterna sönderfallit, sen kapslar man in bränslestavarna i kapslar som på insidan är gjorda av järn och på utsidan av koppar. Dessa kapslar placerars i en speciell sorts lera, bentonitlera, och allt detta är 500 meter ner i berggrunden.


Det är alltså två barriärer som vatten måste ta sig igenom innan det kan börja ge sig på avfallet, först bentonitleran som har den tendensen att den absorberar vatten och sväller, det tar väldigt lång tid innan vatten kan äta sig igenom leran. Sen när vattnet väl tagit sig genom leran så återstår kopparkapslarna, studier i USA har visat att kopparbehållaren kan motstå korrosion i upp emot en miljon år(har ej referens kvar, ska leta upp den igen), långt utöver de 100 000 år man siktar på.

Men för att vara på den säkra sidan måste man nästan anta att några behållare kommer gå sönder. Vad händer då? Vattnet börjar rinna in och fyller snabbt behållaren och börjar ge sig på bränslet, vi kan ignorera claddingen runt bränslet för tillfället. Men alla aktinider i avfallet är oxiderade. En egenskap hos alla aktinidoxider är att de är i princip olösliga i vatten, plutonium tex har en löslighet på en mikrogram per liter eller lägre/1/, de har även den egenskapen att fastna på alla ytor de berör. Dvs en mikrogram plutonium per lite vatten kanske transporteras ut från behållaren, men väl ute komme de ändå fastna på leran, fastna på bergväggar hos de sprickor de rinner genom ect. Allt ihop sammanslaget gör att väldigt väldigt lite aktinider någonsin kommer kunna nå upp till ytan även om kapslarna havererar ordentligt.

Det fina med det hela är också att naturen demonstrerat detta åt oss, för några hundra miljoner år sen rullade en naturlig kärnreaktor(japp det finns sådana) på i Afrika, Oklo reaktorn. Den producerade under sin livstid gott om aktinider som låg där i berggrunden helt oskyddade och fria att göra vad de vill. Trots det så transporterades de inte mer än några meter från reaktorn/2/. Det skulle alltså i princip vara säkert att enbart begrava avfallet djupt i berggrunden utan några som helst skyddsbarriärer.

MKG och andra halvt oseriösa organisationer som skriker att SKB måste undersöka djupa borrhål verkar mest drivas av viljan att göra slutförvaringen så dyr som möjligt, inte så säker som möjligt. Dessutom vill de försäkra sig om att vi aldrig kan plocka upp det använda bränslet och använda det igen, 97% av energin är trots allt kvar i avfallet. De har nog väldigt väldigt svårt att visa exakt hur KBS-3 ska haverera på ett sådant sätt att det innebär en stor stråldos för en eventuell befolkning som bor ovanpå slutförvaringen. Kort och gott så är KBS-3 idiotsäkert. Men det är lätt att skrika att det kommer förorena havet blabla.

Notera tex hur svävande greenpeace är på sin kritik sida om KBS-3. De skriver inget om hur deras "invändningar" på något sätt kan innebära en fara för omgivninge. De nämner att avfallets löslighet beror på pH, det är en av fördelarna med att ha stål på insidan av kapslarna, när stål rostar så frigörs en hel del väte som håller vattnet vid en pH nivå som försäkrar att avfallets löslighet hålls väldigt låg. Det är alltid kul att se greenpeace ge referenser till sina "fakta" (sarkasmvarning).


1. Per-Eric Ahlström, SKB, Plutonium - data, egenskaper med mera.
2. Roger Eckhardt, Migration of radioisotopes in the Earths crust.