Grönarealisten

Här kommer återigen ett av de få inläggen jag skriver som inte har någotsomhelst med kärnenergi att göra.

Nu är jag äntligen igång igen!! Jag har inte deffat rejält sen våren 2004. Deffa, för de som inte är insatta, är byggarspråk för diet fast med den stora skillanden att de flesta dieter handlar om att gå ner i vikt medans en deff handlar om att gå ner i vikt samtidigt som man bibehåller eller ökar på sin muskelmassa. Deff är altlså ett specialfall av diet om man ska vara petig med definitioner ;)

En sak stämmer iallafall med deffningar, mängden resultat är direkt proportionell mot mängden lidande. Lidande är måhända ett väldigt subjektivt begrepp men det är tamejfan sant ändå. Under åren mellan 2004 och nu så har jag ibland slödeffat litegrann. Skärt ner lite på kolhydrater och kalorier, men jag har aldrig kommit in i det där tillståndet av lidande där energin sugits ur ens kropp och allt man kan tänka på är nästa ätardag då man får proppa i sig skräpmat.

När man deffar rejält så handlar det inte så mycket om hunger, hunger är lätt att klara av. Det svåra är suget, man får ett vansinnigt starkt sug efter allt som är onyttigt. Under just den beryktade våren 2004 då jag gick ner från 102 till 84 kilo samtidigt som jag ökade min marklyftstyrka med 25 kilo och min bänk med 15 så var suget på slutet så vansinnigt starkt att jag ibland verkligen ville gråta av förtvivlan. Sömnlösa nätter spenderades med perversa tankar om all söt och flottig mat som existerar. Tillslut brukar alltid suget vinna när varje kilo blir allt svårare att tappa. Av någon anledning så stannar jag alltid totalt när jag kommer ner till runt 8% kroppsfett, då slår kroppen till varje broms den har och suget blir obeskrivligt. Det är svårt att beskriva den absoluta förtvivlan man känner när vågen står stilla och kroppen skriker efter mat.

Nu denna veckan kan jag säga att suget börjat krypa tillbaka och det innebär att jag återigen efter 4 års slappande verkligen deffar hårt och tränar hårt! Känns jäkligt bra, jag ska göra allt jag kan för att bräcka formen sommarn 2004. Jag siktar på att gå ner till 85 kilo och eftersom jag lagt på mig hyffsat mycket muskler sen senast jag vägde så lite så borde jag se rätt hyffsat grym ut. Starten hittils har varit bra, på tre veckor har jag tappat tre kilo och blivit av med tre centimeter runt midjan. Vikten som försvunnit är mest troligt inte bara vatten eftersom jag alltid går på en lågkolhydratdiet.

Styrkemålen är desamma som de alltid varit, jag vill dra tre gånger min kroppsvikt i marklyft, med andra ord 255 kilo. Då måste jag under våren lägga på 25 kilo på mitt marklyft igen för min senaste maxningen var 230 kilo. Knepig utmaning men helt klart möjligt om jag tränar smart och hårt. Sen vill jag bänka dubbla min kroppsvikt, dvs 170 kilo. Det borde inte vara några större problem, senast jag toppade mig så kunde jag reppa på 145 utan större problem, men jag vågade mig aldrig på en maxning eftersom jag pajade min axel. Om axeln klarar sig nu under våren så borde jag bolla upp 170 kilo och kanske mer utan problem. Jag har inget mål i knäböj eftersom mina knän är så pass trasiga, ska försöka se hur högt jag kan komma i knäböjen innan mina knän återigen går sönder.

Nu har jag 4,5 månad av härligt lidande framför mig. Minimum 1 timme promenad om dagen, minst 3 förbränningspass i veckan och 3-4 gympass. Allt med en diet som innehåller 1800 kcal, 250gram protein, runt 70 gram fett och runt 40 gram kolhydrater eller mindre. De flesta dagarna så nära noll jag kan komma. Förmodligen kommer alla mina blogginlägg bli surare och surare ju närmare sommarn jag kommer för mitt humör brukar påverkas ordentligt av det hela. Känns iallafall obeskrivligt skönt att ha tillbaka motivationen igen efter flera års slappande.