Största felet med kärnkraftsdebatten
Lika absurt är det att vara motståndare till kärnenergi. Skillnaderna mellan olika reaktortyper är minst lika stora som skillnaderna mellan en jetmotor och en bensinmotor. Man kan ha kärnbränslet i flytande form, i fast form och i gasform. Man kan använda värmen för att koka vatten och driva en ångturbin, man kan värma gas som driver gasturbiner, man kan använda värmen direkt till kemiska processer, man kan direkt driva propellrar på fartyg, man kan driva raketmotorer och man kan använda värmen till fjärrvärme. Kort sagt, det är fantasin som sätter gränser för vad man kan göra med kärnenergi precis som fallet är med kemisk energi. Den stora skilladen mellan dom två är att kärnbränsle innehåller ungefär en miljon gånger så mycket energi per massenhet som kemiska bränslen.
De nackdelar som blivit synonymt med kärnenergi, långlivat avfall, risk för härdsmälta, höga kapitalkostnader etc är egentligen inte nackdelar specifikt för kärnenergi. Det är nackdelar specifika för den överlägset dominerande reaktortypen idag, lättvattenreaktorn. Det stora problemet med hela debatten är att få folk i allmänhet att inse att så är fallet och att få dom att uppskatta hur enormt stora mångfald av tillämpningar som finns för kärnenergi.
Det är ren historisk slump att lättvattenreaktorn blev den dominanta reaktormodellen. För att citera två stycken av Alvin Weinberg, en av de mest inflytelserika männen under kärnteknikens mest hektiska utvecklingsfas, ur en väldigt intressant artikel. De två styckerna följer inte omedelbar efter varandra i artikeln men de fångar det viktigaste.
Of the world's 500-odd commercial reactors, about 85% are moderated and cooled by light water. As one who was involved in the original decision to power NAUTILUS with a light water reactor, I have never outgrown my astonishment that LWR became the dominant reactor. After all, light water was chosen originally for the submarine because such reactors are compact, and at least in principle, relatively simple. They were not chosen because light water recommended itself as the best choice for generating electricity cheaply. To achieve compactness, we had to use highly enriched uranium, and at the time enriched uranium was very rare and expensive. Moreover, to retain the simplicity of its core design, the original NAUTILUS prototype simply burned U-235, without generating any new fissile material. Given our impression at the time that enriched uranium was very scarce, we could not visualize a light water reactor ever producing electricity at a competitive cost.
Was pressurized water for commercial power chosen because it was obviously the best choice? Not as I remember the matter. It was chosen for Shippingport after President Elsenhower had vetoed the Navy's proposal to build a nuclear aircraft carrier powered by a larger version of the NAUTILUS power plant. A demonstration of a power plant that would operate as part of an electrical utility was being urged by the Atomic Energy Commission. The only reactor that was on hand was the one designed for the canceled aircraft carrier - what was more natural than to rescue Rickover's carrier reactor by putting it on land, and operating it as part of the Duquesne Company's grid?
Kort och gott, amerika behövde demonstrera att de kan bygga en elektricitetsproducerande kärnreaktor. De råkade ha en reaktor över från flottan så de smällde upp den på land, kopplade på en turbin och voila elektricitet! Eftersom allt grundläggande utvecklingsarbete redan var gjort och betalt för så lanserade sen Westinghouse, företaget som utvecklade reaktorn till flottan, varianter av lättvattenreaktor på marknaden. Företag nappade och sen rullade det på. Det finns en hel del intressant att läsa om hur lättvattenreaktorn fångade marknaden i den 30 år gamla boken "Light Water: How the Nuclear Dream Dissolved".
Så här sitter vi, på året 70 år sen fissionen upptäcktes experimentellt av Otto Hahn och Fritz Strassmann och vi använder i princip bara en sorts reaktor för att göra primärt två saker. Driva båtar och producera elektricitet. Kärnkraftsmarknaden är totalt dominerad av några få stora företag som alla satsar allt krut på olika variationer av samma reaktor. Något som gör mig obeskrivligt frustrerad! Jag har full förståelse för att de stora företagen väljer att konservativt spendera pengarna på ett välutvecklad teknik de har lång erfarenhet med, men lättvattenreaktorer har ingen framtid i ett längre perspektiv. Förutom att lättvattenreaktorer är obeskrivligt ineffektiva så är de även en PR katastrof.
Det är fullt möjligt att bygga reaktorer som inte producerar långlivat avfall, som inte kan få härdsmälta och som kan få ut hundra gånger så mycket energi ur samma bränslemängd. Det är dags att börja bygga de reaktorerna istället. Det krävs något nytt helt enkelt, ovan nämnda Alvin Weinberg förstod förstås det får länge sen. Kanske är passande att avsluta inlägget med ännu ett citat från honom tagen från boken The First Nuclear Era: The Life and Times of a Technological Fixer
That nuclear has fallen on bad days is a disappointment. At each stage in these 50 years, decisions were taken that were generally reasonable. To be sure, with hindsight, we might have done better, particularly with waste disposal and reactor safety. But to berate ourself for not having 20-20 foresight is fatuous. Our achievement, 17% of the worlds electricity from nuclear fission, can never be taken away.
Will the nuclear Faust then be redeemed? Will there be a second nuclear era, and will nuclear energy flourish again? Goethe's Faust was redeemed:
"who e'er aspiring struggles on,
For him there is a salvation"
To deny a rebirth of nuclear energy is to deny human ingenuity and aspiration. This I cannot do. During my life I have witnessed extraordinary feats of human ingenuity. I believe that this struggling ingenuity will be equal to the task of creating the second nuclear ear. My only regret is that I shall not be there to witness its success.
Skriv en debattartikel med detta budskap, skicka till Aftonbladet eller DN.
Hej,
Hur mailar man dig?
Michael, det är nog inte helt dum ide.
sven du kan maila till [email protected]
Hmm, jag skulle nog säga att det var Lise Meitner och inte Otto Hahn som var upptäckaren av fissionen. Hon fick inte Nobelpriset för det - judinna och kvinna som hon var - men det skall inte hindra oss från att ge henne äran idag när vi vet bättre.
Nja Hahn upptäckte fissionen experimentellt tillsammans med Strassman. Meitner, som hade flytt till sverige då och inte längre jobbade i Hahns labb, däremot kom på den teoretiska förklaringen till fission efter att Hahn meddelade henne om upptäckten.
Håller iallfall helt och hållet med om att hon borde fått dela nobelpriset!
Du skriver bland mycket annat att (inom)kärnkraften "använder (vi) i princip bara en sorts reaktor för att göra primärt två saker. Driva båtar och producera elektricitet."
För de första, med "vi" menar du då Svenskar? För BWR (eller mer allmänt som du skriver lättvatten - vilket innefattar en mängd olika reaktortyper) och må vara dom vanligaste i Sverige men inte generellt globalt.
För de andra, om att kärnkraften primärt används till att driva båtar och producera elektricitet. Om man ska ha en blogg som denna, oavsett för/emot/opartisk/politiskt engagerad osv. osv. får vi aldrig glömma att det initiala syftet med "Kärnkraft" (e.g Kärnenergi) och den process med klyvning av atomer, primärt syftade till att producera absolut ingenting annat än plutonium. För er som missat dess användning är plutonium ett måste för att producera en atombomb.
Att man senare (ett 10-tal år senare) satte på en ångturbin, förändrar inte detta syfte, som än idag är av högsta aktualitet på världscenen.
Lättvattenreaktorer är den överlägset vanligaste reaktortypen i världen, inte bara i Sverige. Det är bara ett fåtal länder som har graffit elle tungvattenreaktorer för elproduktion
De första reaktorerna hade som syfte att producera plutonium, det är sant. Det betyder inte att alla typer av reaktorer är bra på att producera plutonium för vapen eller designades för det syftet. Vilket utmärkt demonstrerats då inget vapenprogram i hela världen någonsin har baserats runt lättvattenreaktorer.
Man tog inte en reaktor som var avsedd för plutoniumproduktion och sen kopplade på en turbin för att skapa de reaktorer vi idag använder för elproduktion. Det man gjorde var att man designade en reaktor för att driva ubåtar och hangarfartyg, sen kom någon på att man faktiskt kan producera el med dom på land också(så föddes Shippingportreaktorn som var världens första civila lättvattenreaktor).
Lättvattenreaktorer har alltså noll och intet med vapenplutonium att göra. De är odugliga för det syftet, aldrig designade för det och aldrig använts för det.