Grönarealisten

Heiti har utmanat mig att avslöja 7 sanningar om mig själv enligt dessa regler.

• Länka till den som utmanat dig
• Berätta sju sanningar om dig själv
• Utmana sju personer
• Lämna ett meddelande till dem du utmanar

Tredje regeln blir nog svår men jag kör på med mina sju sanningar iallafall!

1. Jag har lite telefonfobi.
En något märklig åkomma. Jag avskyr verkligen telefoner, jag har inga som helst problem att prata i telefon med bra vänner eller familj. Men jag är aldrig en sådan som lyfter luren och ringer för att snacka skit. Jag gillar helt enkelt inte att prata i telefon. Om jag ska ringa någon jag inte alls känner eller ett företag, myndighet eller liknande då kallsvettas jag verkligen. Har aldrig lyckats komma på varför jag avskyr telefoner så mycket. Kan bara tacka de högre makterna att jag lever i mailens tidsera. Telefoner kommer jag aldrig tycka om.

2. Jag har nästan aldrig tråkigt.
Det är en något märklig sanning, men jag blir nästan aldrig uttråkad! Främst beror det nog på att jag har en jäkligt aktiv fantasi, jag kan spendera dagar med att bara fundera över olika mer eller mindre rimliga scenarios. Om nu min fantasi sviker mig så lyckas jag alltid ändå komma på något att sitta och syssla med. Det är inte sällan det hänt att jag slösat x antal timmar på att bara surfa genom olika wikipedia artiklar.

3. Jag lider av en smula storhetsvansinne.
Ända sen jag var en liten snorunge så har jag velat göra något som förändrar världen och jag har alltid även känt att jag inte bara vill utan även har förmågan att göra det. Just att jag inbillat mig att jag har förmågan är storhetsvansinnesbiten. Den förändringen jag alltid velat åstakomma mest är att öppna rymden för mänskligheten, jag var nog bara 9 år gammal när jag insåg att jag vill tillägna mitt liv åt den uppgiften. Även om jag nu satt åt sidan alla planer på att arbeta med rymdteknik så finns den viljan ännu kvar och om jag någonsin får chansen att jobba med något riktigt häftigt projekt som laser eller kärnkraftsdrivna uppskjutningar så kommer jag nappa på det utan att tänka mig för. Om jag nu nångång lyckas förändra världen får tiden avgöra, men jag har ju ännu minst 40-50 år på mig, förhoppningsvis mer ifall biologerna lyckas knäcka åldrandets gåta :)

4. Jag är inte särskilt social.
Detta är lite som min telefonfobi. I små grupper(3-4 personer) och en och en är jag pratglad och öppen. Men direkt jag hamnar i en grupp på mer än 5 personer som jag inte känner så väl så blir jag istället tyst och observerande. Jag är aldrig riktigt bekväm i sådana situationer. Det är förmodligen därför jag aldrig lyckats förstå vad charmen med att gå på krogen är. Då är en bastukväll med lite jägermeister eller en lugn förfest bra mycket roligare!

5. Jag skulle inte kunna tänka mig att vara något annat än en forskare.
Ända sen jag var 9-10 så har jag vetat att jag vill var aktiv forskare inom något naturvetenskapligt fält. På den tiden så hade jag givetvis inte blekaste aningen om vad det ens innebär, men jag visste redan då att jag aldrig kan tänka mig en framtid där jag har ett "vanligt" jobb. Idag så är jag ännu mer övertygad om det. Ett liv där jag inte är forskare är ett liv jag inte kan tänka mig att leva. Det är nog den viktigaste drivkraften i mitt liv, jag identifierar mig själv med vetenskap före allt annat. Varje minut jag spenderar på ett "vanligt" jobb är en minut jag hatar och avskyr något otroligt, det mest deprimerande året jag någonsin gått igenom var det året då jag jobbade som personlig assistent.

6. Jag är väldigt utseendefixerad.
Då menar jag inte att jag dömmer andra för hur dom ser ut, det bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Men när det gäller mig själv så har jag skyhöga krav på hur vältränad jag ska vara. Dessvärre så har jag förmodligen de sämsta genetiska anlagen i hela universum, jag lägger på mig kilon bara av att tänka på skräp och jag har aldrig lyckats få fram rutor på magen oavsett hur stenhårt och smart jag deffat. Men jag har iallafall under årens lopp lyckats påtvinga min kropp en hyffsad mängd muskelmassa vilket alltid är bättre än inget. Kroppsbyggningar var under många år min största passion, eller passion är nog inte nog starkt ord. Jag var verkligen besatt och satsade stenhårt för att kunna tävla någondag. Nu har det petats ner lite på prioriteringslistan, dels för att jag insett att jag inte har anlag för att kunna bli något alls inom byggningsvärlden och dels för att jag skulle vara tvungen att pressa mig nästan till döden för att kunna tävla eller hålla mig i den formen jag vill vara i. Jag svär dock varje morgon när jag vaknar och ser mig i spegeln när jag inte är i bra form. Lite i konstrast till det så har jag aldrig varit särskilt brydd om vilka kläder jag går med, vilken frisyr jag har eller nått i den stilen. Det är enbart muskelmassa och fettmänd som varit min fokus.

7. Jag har ohyggligt rå och barslig humor.
Vilket har som resultat att jag sällan skämtar med folk jag inte känner eftersom de flesta inte förstår eller blir upprörda över min humor. Jag är helt enkelt den mest icke politiskt korrekta människan man kan hitta. Jag tror inte det finns en enda sak jag inte skämtat om på ett sätt eller annat oavsett hur lågt det är. Jag tål för den delen inte heller att umgås för mycket med människor som är jätte politiskt korrekta och blir upprörda över offensiva skämt. Humor är nog en av de saker som jag bedömmer andra människor mest på. Jag kan umgås med nästan vem som helst bara dom har råbarkad humor.

Nu ska jag bara fundera ut vilka jag ska utmana.

Longest Piece of Synthetic DNA Yet

"This completes the second step of a three-step process in creating a synthetic organism," Gibson says. The first step came last summer when JCVI scientists transformed one species of bacteria into another with a DNA transplant, switching the identity of one bug by impregnating it with another's genetic code. The second step, constructing a synthetic bacterial genome, has now been accomplished with this study. The final step will involve inserting the synthetic genome into a cell and bringing it to life; Gibson says experiments with this goal are currently underway.

Så jäkla häftigt. En tvättäkta sci-fi nörd som jag kan inte sluta drömma om den potential som ligger i att kunna skräddarsy liv precis hur vi vill. Snart är det vi som styr evolutionen på vår lilla planet, inte det tråkiga och sega naturliga urvalet.

Hans Blix: Radioaktiv räddning



Jag måste erkänna att jag suttit och väntat på att Hans Blix ska ge sig in i debatten. Det var minst sagt väldigt efterlängtat. Väldigt bra motvikt mot Azar skulle jag vila påstå för Blix har utan tvekan större tyngd, trovärdighet och insyn i vapenspridningsfrågan.

Citat från artikeln
Blir det fler kärnvapen om det blir mer kärnkraft? Nej, det blir inga bomber av en dubblerad användning av kärnkraft i USA, Kina, Ryssland, Japan eller Sverige. Däremot råder stor enighet om att vi bör begränsa antalet anläggningar där uran kan anrikas till vapenbränsle.

Rakt upp och ner, så sant och så pragmatisk. Nu kommer motståndare skrika men Iran då, men Nord Korea då? Den naturliga följdfrågan till dom blir enkel, tror ni verkligen att Iran eller Nord Korea lägger ner sina vapenprogram ifall europa och/eller USA slutar med civil kärnkraft? Tror ni verkligen man kan lösa kärnvapenproblemet genom att lägga ner civil kärnkraft?

Jag läste en artikel av Christian Azar i MiljöRapporten.
 
Jag har läst flera av Azars artiklar tidigare där han uttrycker ungefär samma åsikter som i artikeln ovan jag har aldrig lyckats greppa riktigt hur han tänker. Därför så beslutade jag mig för att maila han och se ifall jag med lite tur får ett svar. Så här är mitt mail som jag skickade, fick ett autosvar från Azar's mail där det stod att han tyvär inte hinner svara på alla mail och om man inte fått ett svar på några dagar så kommer han inte svara så det kanske är liten sannolikhet att få ett svar. Men vem vet. 

Hej!  
Jag skriver till dig efter att ha läst din artikel i Miljörapporten och artikeln öppnar för några frågor jag vill ställa till dig med förhoppning om att du har tid att svara. Jag är själv fysikstudent och har läst en hel del kärnteknik och håller på att göra mitt exjobb på Chalmers nukleär teknik.  

Om man går till kärnan på din artikel så verkar det som du inte vill att kunskapen om kärnteknik överhuvudtaget ska spridas, just eftersom civil kunskap även kan tillämpas för destruktiva syften. Jag kan i och för sig inte påstå att det är fel, risken existerar alltid. Men det argumenten bekymrar mig djupt av två anledningar. Främst för att om man drar den till sin spets så handlar det om kunskapscensurering, jag har aldrig stött på en vetenskapsman som inte anser att fritt kunskapsutbyte är bra och jag undrar hur du motiverar att just specifikt kärnteknik ska censureras trots att den kan göra så otroligt mycket gott?  

Den andra anledningen är för att det är ett problem som inte på något sätt är specifikt för kärnteknik. Byt ut kärn mot kemi i din artikel och det stämmer lika bra. Civil kemiteknik kan lika gärna användas för att producera kemiska massförstörelsevapen som har nästan lika stor kapacitet att skada som kärnvapen. Dessutom är det betydligt lättare att framställa kemiska vapen än kärnvapen och därmed så borde behovet av kunskapscensurering vara större inom kemiteknik än kärnteknik. Med tanken på hur snabbt bioteknik utvecklas så är det inte osannolikt att vilken stat som helst snart kommer kunna producera biologiska stridsmedel om de så önskar, då dyker exakt samma frågeställning upp igen. Ska vi försöka förhindra utvecklingen av civil bioteknik på grund av risken att kunskapen kan användas för att tillverka vapen? Biologiska stridsmedel är nog möjligtvis det enda som har potentiell att orsaka mer förödelse än kärnvapen.  

Vänliga hälsningar
Johan Simu

Alvin Weinberg var en av de stora kärnkraftspionjärerna och han var även en av de första att varna för klimatförädringar. Långt före Gore fick upp ögonen. Denna artikeln handlar dock inte om klimatförändringar utan om hur de första 50 åren med kärnkraft varit och lite om hur vi som nu tar över facklan måste utveckla kärntekniken.



Artikeln kopierad från Nuclear Green bloggen, en väldigt bra blogg med massa artiklar från de gamla giganterna.

Här kommer artikel.

Early 1944 was when the Chicago Metallurgical Project re-established contact with our colleagues from Canada. Since my job, as Eugene Wigner's assistant, was to keep track of the multiplication constant, I quickly became good friends with George Volkoff and George Placzek, who were responsible for the theoretical work at Montreal. I recall how impressed we at Chicago were with the elegance of mathematical techniques that the Montreal group had developed to solve the transport equation. By contrast, our Chicago group used simple recipes - "Fist-Formulas" as George Placzek called them - to estimate the chain-reacting properties of natural uranium "piles" moderated by graphite, heavy water, and light water. I actually spent a few weeks in Montreal about this time helping Placzek, Volkoff and their team use these formulas in the design of the lattice for the experimental heavy water reactors that were forerunners of the wonderfully successful CANDU reactors. But at that time the Montreal project was focused on plutonium, not on power.

The Chicago project by this time had pretty well completed its design of the Hanford graphite-moderated reactors, and so much of our attention was turned to future applications of nuclear fission. We organized a New Piles Committee which met weekly for three months during the spring of 1944. Here the senior luminaries, such as Fermi, Wigner, Szilard, and Franck, together with a few younger assistants like myself, discussed various ideas for reactors: for power, for submarines, for production of plutonium, even for inducing endothermic chemical reactions. Our imaginations ranged widely as we considered various moderators, coolants, and configurations. Inventing a new reactor was an everyday occurrence, simply because no one else had thought about these matters. At that time we were under the impression that uranium would always be scarce. Our thinking was therefore directed mostly to breeders: unless breeders were successful, nuclear energy would not survive very long. Of course, this all happened at least ten years before Bennett Lewis thundered in his famous paper. Breeders are not necessary, that there are ways of skinning the cat of uranium scarcity short of full-fledged breeders. This question, in 1989, still remains moot!

Although at least 20 reactor concepts have received serious consideration since 1944, only five types have become commercial power plants: light water (in both pressurized and boiling versions); heavy water (CANDU); graphite-moderated, steam-cooled (RBMK) like Chernobyl; gas-cooled graphite; and liquid-metal cooled fastbreeders. The world's total nuclear electrical capacity in operation and under construction is now some 427 GW(e), or about 10% of the world's total installed electrical capacity. The 1650 terrawatt-hours of electrical energy produced last year by these reactors is more than 16% of the world's electricity, and about 6% of the world's primary energy. This widespread use of fission as a source for 16% of the world's electrical energy must be regarded as an extraordinary achievement.

Of the world's 500-odd commercial reactors, about 85% are moderated and cooled by light water. As one who was involved in the original decision to power NAUTILUS with a light water reactor, I have never outgrown my astonishment that LWR became the dominant reactor. After all, light water was chosen originally for the submarine because such reactors are compact, and at least in principle, relatively simple. They were not chosen because light water recommended itself as the best choice for generating electricity cheaply. To achieve compactness, we had to use highly enriched uranium, and at the time enriched uranium was very rare and expensive. Moreover, to retain the simplicity of its core design, the original NAUTILUS prototype simply burned U-235, without generating any new fissile material. Given our impression at the time that enriched uranium was very scarce, we could not visualize a light water reactor ever producing electricity at a competitive cost (see Table 1).

Two developments changed our perception. The first, I think largely attributable to Karl Cohen, was that gaseous diffusion, when fully rationalized, would produce enriched uranium at costs sufficiently low to allow its use in LWRs. Cohen occupied an all-but-unique position in those early days since he was probably the only person at the time who possessed an intimate knowledge of both gaseous diffusion and nuclear reactors. He had participated in the development of the original theory of the diffusion cascade at Columbia in 1942 and, when Harold Urey was banished to Chicago by General Groves in 1943, Cohen also came to Chicago to work with Wigner on the design of heavy water reactors. Cohen therefore was the first to command a detailed understanding of both reactors and diffusion plants. As matters turned out, slightly enriched uranium was eventually produced at a price that could be afforded in civilian reactors.

The second change was in the outlook for uranium ore. At the New Piles Committee, we spoke of 20,000 tons of uranium worldwide; by the late 1940's we realized that uranium was much more plentiful - as it turns out, at least 1000 times more plentiful - than we had estimated. Thus the incentive for breeding was very much diminished - a situation that persists to this day.

Was pressurized water for commercial power chosen because it was obviously the best choice? Not as I remember the matter. It was chosen for Shippingport after President Elsenhower had vetoed the Navy's proposal to build a nuclear aircraft carrier powered by a larger version of the NAUTILUS power plant. A demonstration of a power plant that would operate as part of an electrical utility was being urged by the Atomic Energy Commission. The only reactor that was on hand was the one designed for the canceled aircraft carrier - what was more natural than to rescue Rickover's carrier reactor by putting it on land, and operating it as part of the Duquesne Company's grid?

Given that LWR was chosen largely as a matter of expediency, was this a bad choice? At the time, Calder Hall, a Magnox, gas-cooled power reactor was operating; the CANDU was in final design; the Soviets had operated a small version of their RBMK; and two small prototypes aimed at breeding, Zinn's EBR-I, and Oak Ridge's Aqueous Homogeneous Reactor, had operated. The Atomic Energy Commission hardly had a serious alternative to choose from, given its desire to demonstrate a peaceful use of nuclear power. To have diverted effort from the main light water line would have involved risks - and the arguments favouring the alternatives were not really compelling. After all, they too were expedi- ent, not '"best" choices: Calder Hall was an outgrowth of the Windscale plutonium plants, just as the Russian Obninsk was a variant of their plutonium producers, and CANDU, based on natural uranium, was an outgrowth of Canada's NRX experimental reactor.

The two primary aims of nuclear power - inexhaustible energy, i.e. breeding - and economically competitive electricity - have both been demonstrated. The breeding ratio in France's sodium-cooled PHENIX has been shown to be 1.13, and Admiral Rickover's thorium-based U-233 seed-blanket light water breeder has been shown to have a breeding ratio of around 1.01. These demonstrations of actual breeding have passed rather unnoticed. I regard them as extremely important since we now can say with certainty that nuclear fission, based on breeders that burn very low grade ores, represents an all but inexhaustible source of energy. And, as I have already described, the goal of economically competitive nuclear electricity has been demonstrated in many places. What has not yet been demonstrated is electricity in a large scale breeder that is cost-competitive today. The largest breeder, the 1200 MWe Super-Phenix, is too expensive, and the same can probably be said of the light-water breeder. On the other hand, if successors to Super-Phenix could be built more cheaply - a very likely prospect - or if the life of a breeder could be extended to say 100 or 150 years (instead of the planned 30-40 years), the cost of the electricity over the entire lifetime could become competitive.

Super-Phenix has placed a cap on the cost of electricity for many future generations, if not for millenia, and this cap is surely less than twice current costs of electricity. Whether fusion or solar electricity will match this, and will eventually displace the breeder, remains to be seen. I therefore regard nuclear energy today as having all but achieved the primary goal we set for it at the New Piles Committee some 45 years ago - an inexhaustible energy source at a cost that ought not to escalate even as high grade ore is exhausted.

The Need for a Second Nuclear Era
As one of the surviving participants of the New Piles Committee, I should feel very good: our main aim, expressed 45 years ago - power breeding has been achieved! And competitive electricity from non-breeding light water reactors, a goal that we hardly considered important at the time, is a reality in many places. But, despite these extraordinary successes, nuclear energy hangs in the balance, and is all but dead in many countries. What went wrong, and how can we set it right?

Let me return to the New Piles Committee. Fermi even then seemed to sense that nuclear energy might encounter public opposition. I quote from Ohiinger's report of the April 26, 1944 meeting of the New Piles Committee, at which Fermi outlined his ideas for a fast breeder that fed its fissile plutonium to small satellite power plants: "There may be nontechnical objections to this arrangement, for example, the shipment of Pu-239 to smaller consuming plants offers the serious hazard of its falling into the wrong hands." And I can remember as if it were yesterday, though I cannot document it, Fermi's pronouncement at one of these meetings, that for the first time mankind would be confronted with enormous amounts of radioactivity; we must not assume that this will be accepted easily by society, he warned.

Fermi's warning is proving to be closer to the mark than the optimistic predictions of early enthusiasts such as myself. One explanation for this turn of events is that the dawning of the Nuclear Age has coincided with the dawning of what I call the "Age of Anxiety". Although life expectancy in most of the developed world has increased enormously since the turn of the century, we are much more anxious about survival - as individuals, as a society, and even as an inhabitable earth - than ever before. We worry about low levels of chemical insult, about the possibility of nuclear obliteration, about irreversible pollution of the planet. All of this is greatly exacerbated by television, and by new trends toward participatory democracy. Some of our worries are justified: nuclear war, possibly the greenhouse effect, possibility of a catastrophic accident like Chernobyl or Bhopal. Some are without scientific justification - like exaggerated claims that radiation (or many other toxins) at levels much lower than background pose any hazard to health. But in the Age of Anxiety the public does not distinguish between those worries that are real and those that are unjustified.

In the nuclear case, we must distinguish among the public's primary concerns. First, there is proliferation of nuclear weapons. I would judge this to be more of a worry for the professional arms control expert than for the public at large. I would classify this worry as justified, but as not evoking great public concern.

The second worry is radioactive waste disposal. We must remember that James Conant, President Roosevelt's personal monitor of the Manhattan Project, predicted in 1953 that nuclear power would not be worth the candle because waste disposal would prove to be intractable. The public is by and large convinced that Conant was right: wastes are the public's main concern about nuclear energy. Yet I would insist that wastes fall largely into the category of unjustified concerns. The reason is that, once the spent fuel has been removed from the reactor, and has been dispersed in a cooling pond or in a disposal cask, there is no longer enough energy being generated to cause widespread dispersal of large amounts of radioactivity. No analysis of a high level depository, including the accompanying transport system, has identified a credible accident that disperses really large amounts of radioactivity over really large amounts of land. An accident that imposes non-stochastic doses to a few people in the immediate vicinity of a depository - yes, though with small probability - or an accident that imposes very low doses on large numbers of people, these are also possible. But an accident, such as Chernobyl, that imposed large doses on large groups of people - no. And if, as I believe, the weight of evidence supports the view that doses of X-rays at less than background are hardly harmful, and may even be beneficial, I would insist that the public's concern over wastes is much exaggerated - it is a manifestation of our fearfulness in this Age of Anxiety.

Not so with the possibility of a reactor accident. As Chemobyl showed, and as Rasmussen had estimated in 1975, an uncontained meltdown of a large nuclear reactor could be a catastrophe of immense proportion. Unlike waste disposal, it can impose large doses on large numbers of people as well as contaminating large tracts of land. The nuclear community has tried to deal with this reality by invoking probabilistic arguments - the a priori probability is very small, say less than 10-6 per reactor year, or even lower for accidents as large as Chernobyl. But I don't think the public accepts such probabilistic arguments, even when the numbers show the absolute dangers are comparable to the dangers accepted in other, more familiar technologies, such as hydro-electric dams. What the public seems to want is a return to the situation when an engineer would say "This is safe - period", not "This is relatively safe", or the "Probability of an accident that causes unacceptable consequences is a small number, like l0-6 per reactor-year".

Can we develop nuclear reactors whose safety is deterministic, not probabilistic, and which, if developed, would meet the public's yearning for assurance of safety, not simply assurance of the probability of safety? This is the task that has engaged many nuclear engineers in a search, now ten years old, for an inherently safe reactor. Now, in some sense, a device that produces 200 megawatts of afterheat and is immune from meltdown under every circumstance, conceivable and inconceivable, is a contradiction in terms. But a device whose safety depends on the working of immutable laws of nature, with a minimum of interventions either mechanical, electrical, or human - a device in short whose safety is so transparent that the skeptical elite, as well as the informed public, will regard it as safe - this I regard as eminently possible and worthwhile. There are now at least two ideas for reactors that are largely inherently safe - the SECURE-P (also known as PIUS) of the ASEA-ABB company of Switzerland and Sweden; and the Modular HTGRs of General Atomic Company in the US and of the KWU Company in Germany. Argonne is developing a metallic-fueled small breeder that embodies almost as many passively safe features as do these two. The advanced developments sponsored by Westinghouse and General Electric aim at producing relatively small reactors that are incremental improvements over existing LWRs, yet provide substantially more passive safety than do existing reactors. And here in Canada, SLOWPOKE and a power version of SLOWPOKE, provide important elements of passive safety.

I cannot say where the quest for inherently safe, or at least transparently and passively safe, reactors will end. Will it lead to a second nuclear era, risen from the ashes of Chernobyl and Three Mile Island, in which the public accepts reactors as safe - not because quantitative arguments predict a very low probability of an accident with unacceptable consequences - but because the safety of these reactors is understandable and plausible? Or will the second nuclear era dwindle in a chaos of recrimination and protest because the public simply cannot be convinced, even by reactors that embody passive and inherent safety?

What the public's reaction will be surely depends on the alternatives to, and upon the incentives for, nuclear power in the next 50 years. As for incentives, greenhouse may be the key. I have estimated that to make a dent on greenhouse, the world might have to build approximately 5000 very large reactors, producing about 300 quads of primary energy. Such a nuclearized world is impossible if the core melt probability is as high as 10-4 or even 10-5 per reactor-year since this leads to a core melt every two to 20 years. And as Chernobyl, even TMI-2, showed a single core melt of the magnitude of Chernobyl puts an end to nuclear power in many countries. The public may regard greenhouse as worse than Chernobyl, and may not demand inherent safety as the price of a second nuclear era. I would not count on this though. I believe the nuclear community, descendants in a way of Fermi and the New Piles Committee, have no choice but to pursue these ideas for passively safe reactors.

For, in a way, there are alternatives to nuclear. There was no heavenly-ordained requirement that the age of fossil fuel be replaced by the age of fission, nor a cosmically-ordained anthropic principle that required nu to exceed 1 so that a chain reaction is possible, or exceed 2 so that breeding is possible. Had fission not been available we would, willynilly, be conserving energy at a much faster rate than now, we would be pushing fusion even harder - and as a last resort, we would turn to solar energy. A solar world in which primary energy is three times as expensive as it is today is hardly an impossible world, especially since in such a world, energy would be much more strongly conserved than it is now. We would not be relegated to a Malthusian poverty if the only reactor upon which man depended for energy was located 150 million kilometers away from the earth.

But Hahn and Strassmann's discovery of 50 years ago, and God's providence in adjusting the nuclear constants so as to make a power breeder practical, have given us another option. We nuclear engineers of the first nuclear era have had success, yes, with our 500 commercial reactors, and our practical breeders. But the job is only half-finished. The generation that follows us must resolve the profound technical and social questions that are convulsing nuclear energy. The challenge is clear, even the technical paths to meet the challenge are clear. All of us old-timers wish that we shall be here to see how these challenges are met, but even if we are not, we wish you well in fashioning an acceptable Second Nuclear Era!

Jag satt just och bläddrar igenom wikipedia litegrann för att se vad de skrivit om uran och råkade läsa detta stycket. Kan inte motstå att ett stort fett leende kryper över mitt ansikte :)

Uranium dioxide is a semiconductor material. Its band gap is about 1.3 eV, which lies between the band gap for silicon and gallium arsenide, near the optimum for efficiency vs band gap curve for absorption of solar radiation, suggesting its possible use for very efficient solar cells based on Schottky diode structure; it also absorbs at five different wavelengths, including infrared, further enhancing its efficiency

Sökte vidare och hittade ett dokument från Oak Ridge national lab

The electrical and semiconductive properties of uranium could potentially lead to a new generation of electronic devices. There has never been an electronic device made using uranium WM'01 Conference, February 25-March 1, 2001, Tucson, AZ oxide as a semiconductor. Yet, uranium oxides have electrical and electronic properties equivalent to or much better than the properties of conventional Si, Ge, and GaAs semiconductor

materials. The 1.3-eV energy band gap (15) for uranium dioxide (UO2) lies between Si and GaAs at the optimum of the band gap vs efficiency curve, indicating that one should be able to use uranium oxides to make very efficient solar cells, semiconductors, or other electronic devices.

Då kommer givetvis den stora frågan, hade de som hatar kärnkraft men gillar solkraft kunnat acceptera att man använde uran i solceller? För de har ju uppenbarligen inget emot tex cadmium. Att använda uran istället för gallium, tellurium och andra extremt sällsynta metaller vore nog BÄTTRE för miljön, dels för att det finns hundratusentals ton utarmat uran liggades världen över så ingen ny gruvbrytning behövs och dels för att om man måste bryta det så finns uran i högre koncentrationer än de nämnda sällsynta metallerna.

Kärnkraftslobbyn är tydligen allsmäktig, de har lyckats hjärntvätta halva svenska folket utan att ens ha bedrivit en enda reklamkampanj som är positiv till kärnkraft. Har någon sett en enda annons som lobbar för kärnkraft? En enda tv reklam? Kanske de använder sig av sublima meddelanden insmygna i reklamen för kalles kaviar?
 Jag undrar verkligen på vilket sätt denna mystiska kärnkraftslobbyn arbetar och det är många som talar om kärnkraftslobbyn, många bloggar tex Dalunde, Valtersson, Erik Svensson, Bengt Silfverstrand, Gustav Wiklund, Håkan Larsson och tidningsartiklar av tex Monica Sundberg, Eva Moberg osv. Denna mäktig lobby retar tydligen gallfeber på dessa "miljövänner". Hittade till och med en blogg häromdagen vars adress jag glömt där det påstods att hela klimathotet är en propagandakupp av kärnkraftslobbyn för att främja kärnkraften! Ojojoj de har tydligen djupa fickor och obegränsat inflytande.




Jag önskar att det fanns en riktig och välfungerande kärnkraftslobbyn, för få saker är så värda att lobba för som kärnkraften. Men om denna lobby existerar så är de fruktansvärt otroligt inkompetenta på alla sätt och vis. Ska jag vara ärlig så har jag inte varit med om någon industri som är så klumpiga och jävla dåliga på att hantera media som kärnkraftsindustrin och relaterade företag tex uranprospekterare. PR cheferna borde få sparken, speciellt de på uranprospekteringsbolagen. Att inte ens hålla ett infomöte i de berörda kommunerna före de börjar borra är exempel på ren och skär idioti.




Om någon pamp på vattenfall råkar läsa detta, snälla människa anställ mig så ska ni få se hur man lobbar ordentligt! Jag vill glida runt i en feta limo, röka ciggar med Freddan, Mona, Maud och gänget och käka kaviar med kungen medans jag gör det jag nu gör gratis, dvs tala varmt om kärnteknik. För det är alltid lätt att lobba när sanningen stödjer en! Det är tamejfan ens plikt att lobba när man har sanningen på sin sida och jag är jävligt förbannad på vattenfall, EON och andra elbolag för att de inte lobbar hårdare, mer och bättre!

Varannan svensk vill ha nya kärnkraftverk (även i SvD)
Kanske svenska folket äntligen börjat skaka av sig den orationella och total obefogade skräcken som de haft för kärnteknik? Man kan alltid hoppas, sanningen segrar alltid tillslut brukar det sägas och det är kanske det vi ser nu? Men jag misstänker att alla oseriösa miljöföreningar nu kommer börja dunka på skräckpropaganda trummorna igen så svetten flyger, det är osannolikt att greenpeace, SNF och miljöpartiet skulle granska frågan ordentligt och erkänna att de bara snackat skit. De tycker nog det är bättre att fortsätta i samma spår och försöka lura så många som möjligt.

Kärnkraftsfrågan är för miljörörelsen vad Kopernikus heliocentriska världsbild var för katolska kyrkan. Vetenskapen talar sitt tydliga språk, men dogman tillåts leva vidare.

En sak är iallafall säkert, miljöföreningarna är duktiga på propaganda. Undra om inte till och med Goebbels hade varit imponerad av hur grundligt gemene man hjärntvättats att tro att radioaktivitet är djävulen själv? Synd att det alltid är lättare att skrämma än att utbilda.

Det jag hade velat se hända nu är att moderaterna, folkpartiet, kd och sossarna sätter sig ner och drar upp en plan för sveriges framtida energipolitik där en utbyggd kärnkraft är nummer ett, eller ännu bättre där alla lagliga hinder mot kärnkraft elimineras så att marknaden för avgöra. Det spelar ingen roll om en sådan överenskommelse kommer spräcka alliansen, en lånsiktigt hållbar energipolitiken är viktigare än vilket block som sitter vid makten efter nästa val!

Lag (1984:3) om kärnteknisk verksamhet paragraf 5a måste bort!

Givetvis så spottar Peter Eriksson på svenska folket genom att kalla dom korkade och oupplysta. Eller ok han säger aldrig korkad men men...
Mp tror folket är dåligt upplyst
Sen upprepar han den mest impregnerade myten i världshistorien, att avfallsfrågan inte är löst. Han borde säga det åt finnarna som bygger sin slutförvaring och åt amerikanerna som redan har en slutförvaring. Undra om Peter Eriksson någonsin öppnat en bok om kärnteknik eller kärnfysik? Förmodligen inte.... Vem behöver kunskap när man har propaganda? 

Eftersom detta är en debatt som dyker upp mellan mig och Heiti gång på gång på gång. Se tex diskussionen senast när jag skrev hur mycket uran man uppskattar finns på jorden. Nu ikväll snubblade jag över en trevlig men fruktansvärt torr bok,
OECD's Trends in the Nuclear Fuel Cycle: Economic, Environmental and Social Aspects
I den kan man hitta denna tabellen



Känd konventionella tillgångar räcker i 80 år, konventionella tillgångar man rimligtvis vet finns räcker i 230 år, uran från fosfater räcker i 440 år och uranet i havsvatten räcker i 80 000 år. Sen kommenterar de även i boken att om man sluter bränslecykeln och börjar använda generation 4 reaktorer så kan man i princip lägga till två nollor bakom varje siffra. Dvs då räcker konventionella kända tillgångar i 8000 år! räknar man in fosfater odyl så blir det 75 000 år. 75 000 år utan att man behöver börja utnyttja den tillgång Heiti tvivlar så mycket på, dvs uranet i havsvatten. Trots att utvinning har demonstrerats i japan(se dessa länkar 1 2).

Bläddrar man till slutet på boken och läser sammanfattningen så hittar man detta stycket(eventuella felstavningar mina då jag varit tvungen att skriva av boken, går ej kopiera).

Although there are some uncertainties regarding the exact quantities of uranium and thorium resources on earth, it is concluded that they are sufficient, when used in breeder reactors with advanced fuel cycles, to enable nuclear energy to be a very long-term or almost inexhaustible source of energy.

Man kan alltså dra slutsatsen att tillgångarna räcker i några hundra år även om en massiv utbyggnad av reaktorer med dagens reaktorteknik sker. Ser vi till generation 4 reaktorer så kan vi i princip förse hela jorden med all energi den behöver exklusivt från kärnkraft och ändå ha uran för minst flera millenium. Uran och toriumtillgångar är inte något som står ivägen för en kärnkraftsutbyggnad!

Som folkpartiet säger(läs artiklar 1 2 3 4) så måste sverige börja förbereda för att bygga ny reaktorer, dels för att fasa ut de gamla och dels för att öka den totala mängden energi producerad av kärnkraft i sverige. Dessutom talar folkpartiet en hel del om elbilar, något jag sagt gång på gång på gång på gång är det bästa och smartaste sättet. Skit i etanolsvammlet, det är elbilar som är framtiden. Jämför mängden uran som måste brytas för att producera el nog för att driva alla bilar med alla skog som måste avverkas eller all mark som måste odlas upp för att producera etanol, vad verkar miljövänligast och vettigast?

Dessutom har de helt rätt i att nya reaktorer borde byggas på ett sådant sätt att de kan förse storstäderna med fjärrvärme, det är i mina ögon långt överlägset fjärrvärme från biobränslen. Med tanken på att svenska folket är positiv till kärnkraft så är det tragiskt att fanatiker inom mp och centern håller hela energipolitiken gisslan. Men som tur är så finns det gott om rationella människor inom de partien, iallafall inom centern :) Det dröjer nog inte alltförlänge innan Maud vänder på skutan och deklarerar att kärnkraft är bra.

Men en sak är då säkert, om sossarna vinner nästa val och går med på något så absurt som att stänga någon till reaktor. Då packar jag väskorna och drar! Det är isåfall ingen ide att bo kvar i ett bakåtsträvande land med en regeringen som vill förstöra varje seriös chans att sänka co2 utsläppen ordentligt.