It realy isnt a question of science
Brev till Azar
Jag har läst flera av Azars artiklar tidigare där han uttrycker ungefär samma åsikter som i artikeln ovan jag har aldrig lyckats greppa riktigt hur han tänker. Därför så beslutade jag mig för att maila han och se ifall jag med lite tur får ett svar. Så här är mitt mail som jag skickade, fick ett autosvar från Azar's mail där det stod att han tyvär inte hinner svara på alla mail och om man inte fått ett svar på några dagar så kommer han inte svara så det kanske är liten sannolikhet att få ett svar. Men vem vet.
Hej!
Jag skriver till dig efter att ha läst din artikel i Miljörapporten och artikeln öppnar för några frågor jag vill ställa till dig med förhoppning om att du har tid att svara. Jag är själv fysikstudent och har läst en hel del kärnteknik och håller på att göra mitt exjobb på Chalmers nukleär teknik.
Om man går till kärnan på din artikel så verkar det som du inte vill att kunskapen om kärnteknik överhuvudtaget ska spridas, just eftersom civil kunskap även kan tillämpas för destruktiva syften. Jag kan i och för sig inte påstå att det är fel, risken existerar alltid. Men det argumenten bekymrar mig djupt av två anledningar. Främst för att om man drar den till sin spets så handlar det om kunskapscensurering, jag har aldrig stött på en vetenskapsman som inte anser att fritt kunskapsutbyte är bra och jag undrar hur du motiverar att just specifikt kärnteknik ska censureras trots att den kan göra så otroligt mycket gott?
Den andra anledningen är för att det är ett problem som inte på något sätt är specifikt för kärnteknik. Byt ut kärn mot kemi i din artikel och det stämmer lika bra. Civil kemiteknik kan lika gärna användas för att producera kemiska massförstörelsevapen som har nästan lika stor kapacitet att skada som kärnvapen. Dessutom är det betydligt lättare att framställa kemiska vapen än kärnvapen och därmed så borde behovet av kunskapscensurering vara större inom kemiteknik än kärnteknik. Med tanken på hur snabbt bioteknik utvecklas så är det inte osannolikt att vilken stat som helst snart kommer kunna producera biologiska stridsmedel om de så önskar, då dyker exakt samma frågeställning upp igen. Ska vi försöka förhindra utvecklingen av civil bioteknik på grund av risken att kunskapen kan användas för att tillverka vapen? Biologiska stridsmedel är nog möjligtvis det enda som har potentiell att orsaka mer förödelse än kärnvapen.
Vänliga hälsningar
Johan Simu
Fantastisk artikel
Artikeln kopierad från Nuclear Green bloggen, en väldigt bra blogg med massa artiklar från de gamla giganterna.
Här kommer artikel.
Early 1944 was when the Chicago Metallurgical Project re-established contact with our colleagues from Canada. Since my job, as Eugene Wigner's assistant, was to keep track of the multiplication constant, I quickly became good friends with George Volkoff and George Placzek, who were responsible for the theoretical work at Montreal. I recall how impressed we at Chicago were with the elegance of mathematical techniques that the Montreal group had developed to solve the transport equation. By contrast, our Chicago group used simple recipes - "Fist-Formulas" as George Placzek called them - to estimate the chain-reacting properties of natural uranium "piles" moderated by graphite, heavy water, and light water. I actually spent a few weeks in Montreal about this time helping Placzek, Volkoff and their team use these formulas in the design of the lattice for the experimental heavy water reactors that were forerunners of the wonderfully successful CANDU reactors. But at that time the Montreal project was focused on plutonium, not on power.
The Chicago project by this time had pretty well completed its design of the Hanford graphite-moderated reactors, and so much of our attention was turned to future applications of nuclear fission. We organized a New Piles Committee which met weekly for three months during the spring of 1944. Here the senior luminaries, such as Fermi, Wigner, Szilard, and Franck, together with a few younger assistants like myself, discussed various ideas for reactors: for power, for submarines, for production of plutonium, even for inducing endothermic chemical reactions. Our imaginations ranged widely as we considered various moderators, coolants, and configurations. Inventing a new reactor was an everyday occurrence, simply because no one else had thought about these matters. At that time we were under the impression that uranium would always be scarce. Our thinking was therefore directed mostly to breeders: unless breeders were successful, nuclear energy would not survive very long. Of course, this all happened at least ten years before Bennett Lewis thundered in his famous paper. Breeders are not necessary, that there are ways of skinning the cat of uranium scarcity short of full-fledged breeders. This question, in 1989, still remains moot!
Although at least 20 reactor concepts have received serious consideration since 1944, only five types have become commercial power plants: light water (in both pressurized and boiling versions); heavy water (CANDU); graphite-moderated, steam-cooled (RBMK) like Chernobyl; gas-cooled graphite; and liquid-metal cooled fastbreeders. The world's total nuclear electrical capacity in operation and under construction is now some 427 GW(e), or about 10% of the world's total installed electrical capacity. The 1650 terrawatt-hours of electrical energy produced last year by these reactors is more than 16% of the world's electricity, and about 6% of the world's primary energy. This widespread use of fission as a source for 16% of the world's electrical energy must be regarded as an extraordinary achievement.
Of the world's 500-odd commercial reactors, about 85% are moderated and cooled by light water. As one who was involved in the original decision to power NAUTILUS with a light water reactor, I have never outgrown my astonishment that LWR became the dominant reactor. After all, light water was chosen originally for the submarine because such reactors are compact, and at least in principle, relatively simple. They were not chosen because light water recommended itself as the best choice for generating electricity cheaply. To achieve compactness, we had to use highly enriched uranium, and at the time enriched uranium was very rare and expensive. Moreover, to retain the simplicity of its core design, the original NAUTILUS prototype simply burned U-235, without generating any new fissile material. Given our impression at the time that enriched uranium was very scarce, we could not visualize a light water reactor ever producing electricity at a competitive cost (see Table 1).
Two developments changed our perception. The first, I think largely attributable to Karl Cohen, was that gaseous diffusion, when fully rationalized, would produce enriched uranium at costs sufficiently low to allow its use in LWRs. Cohen occupied an all-but-unique position in those early days since he was probably the only person at the time who possessed an intimate knowledge of both gaseous diffusion and nuclear reactors. He had participated in the development of the original theory of the diffusion cascade at Columbia in 1942 and, when Harold Urey was banished to Chicago by General Groves in 1943, Cohen also came to Chicago to work with Wigner on the design of heavy water reactors. Cohen therefore was the first to command a detailed understanding of both reactors and diffusion plants. As matters turned out, slightly enriched uranium was eventually produced at a price that could be afforded in civilian reactors.
The second change was in the outlook for uranium ore. At the New Piles Committee, we spoke of 20,000 tons of uranium worldwide; by the late 1940's we realized that uranium was much more plentiful - as it turns out, at least 1000 times more plentiful - than we had estimated. Thus the incentive for breeding was very much diminished - a situation that persists to this day.
Was pressurized water for commercial power chosen because it was obviously the best choice? Not as I remember the matter. It was chosen for Shippingport after President Elsenhower had vetoed the Navy's proposal to build a nuclear aircraft carrier powered by a larger version of the NAUTILUS power plant. A demonstration of a power plant that would operate as part of an electrical utility was being urged by the Atomic Energy Commission. The only reactor that was on hand was the one designed for the canceled aircraft carrier - what was more natural than to rescue Rickover's carrier reactor by putting it on land, and operating it as part of the Duquesne Company's grid?
Given that LWR was chosen largely as a matter of expediency, was this a bad choice? At the time, Calder Hall, a Magnox, gas-cooled power reactor was operating; the CANDU was in final design; the Soviets had operated a small version of their RBMK; and two small prototypes aimed at breeding, Zinn's EBR-I, and Oak Ridge's Aqueous Homogeneous Reactor, had operated. The Atomic Energy Commission hardly had a serious alternative to choose from, given its desire to demonstrate a peaceful use of nuclear power. To have diverted effort from the main light water line would have involved risks - and the arguments favouring the alternatives were not really compelling. After all, they too were expedi- ent, not '"best" choices: Calder Hall was an outgrowth of the Windscale plutonium plants, just as the Russian Obninsk was a variant of their plutonium producers, and CANDU, based on natural uranium, was an outgrowth of Canada's NRX experimental reactor.
The two primary aims of nuclear power - inexhaustible energy, i.e. breeding - and economically competitive electricity - have both been demonstrated. The breeding ratio in France's sodium-cooled PHENIX has been shown to be 1.13, and Admiral Rickover's thorium-based U-233 seed-blanket light water breeder has been shown to have a breeding ratio of around 1.01. These demonstrations of actual breeding have passed rather unnoticed. I regard them as extremely important since we now can say with certainty that nuclear fission, based on breeders that burn very low grade ores, represents an all but inexhaustible source of energy. And, as I have already described, the goal of economically competitive nuclear electricity has been demonstrated in many places. What has not yet been demonstrated is electricity in a large scale breeder that is cost-competitive today. The largest breeder, the 1200 MWe Super-Phenix, is too expensive, and the same can probably be said of the light-water breeder. On the other hand, if successors to Super-Phenix could be built more cheaply - a very likely prospect - or if the life of a breeder could be extended to say 100 or 150 years (instead of the planned 30-40 years), the cost of the electricity over the entire lifetime could become competitive.
Super-Phenix has placed a cap on the cost of electricity for many future generations, if not for millenia, and this cap is surely less than twice current costs of electricity. Whether fusion or solar electricity will match this, and will eventually displace the breeder, remains to be seen. I therefore regard nuclear energy today as having all but achieved the primary goal we set for it at the New Piles Committee some 45 years ago - an inexhaustible energy source at a cost that ought not to escalate even as high grade ore is exhausted.
The Need for a Second Nuclear Era
As one of the surviving participants of the New Piles Committee, I should feel very good: our main aim, expressed 45 years ago - power breeding has been achieved! And competitive electricity from non-breeding light water reactors, a goal that we hardly considered important at the time, is a reality in many places. But, despite these extraordinary successes, nuclear energy hangs in the balance, and is all but dead in many countries. What went wrong, and how can we set it right?
Let me return to the New Piles Committee. Fermi even then seemed to sense that nuclear energy might encounter public opposition. I quote from Ohiinger's report of the April 26, 1944 meeting of the New Piles Committee, at which Fermi outlined his ideas for a fast breeder that fed its fissile plutonium to small satellite power plants: "There may be nontechnical objections to this arrangement, for example, the shipment of Pu-239 to smaller consuming plants offers the serious hazard of its falling into the wrong hands." And I can remember as if it were yesterday, though I cannot document it, Fermi's pronouncement at one of these meetings, that for the first time mankind would be confronted with enormous amounts of radioactivity; we must not assume that this will be accepted easily by society, he warned.
Fermi's warning is proving to be closer to the mark than the optimistic predictions of early enthusiasts such as myself. One explanation for this turn of events is that the dawning of the Nuclear Age has coincided with the dawning of what I call the "Age of Anxiety". Although life expectancy in most of the developed world has increased enormously since the turn of the century, we are much more anxious about survival - as individuals, as a society, and even as an inhabitable earth - than ever before. We worry about low levels of chemical insult, about the possibility of nuclear obliteration, about irreversible pollution of the planet. All of this is greatly exacerbated by television, and by new trends toward participatory democracy. Some of our worries are justified: nuclear war, possibly the greenhouse effect, possibility of a catastrophic accident like Chernobyl or Bhopal. Some are without scientific justification - like exaggerated claims that radiation (or many other toxins) at levels much lower than background pose any hazard to health. But in the Age of Anxiety the public does not distinguish between those worries that are real and those that are unjustified.
In the nuclear case, we must distinguish among the public's primary concerns. First, there is proliferation of nuclear weapons. I would judge this to be more of a worry for the professional arms control expert than for the public at large. I would classify this worry as justified, but as not evoking great public concern.
The second worry is radioactive waste disposal. We must remember that James Conant, President Roosevelt's personal monitor of the Manhattan Project, predicted in 1953 that nuclear power would not be worth the candle because waste disposal would prove to be intractable. The public is by and large convinced that Conant was right: wastes are the public's main concern about nuclear energy. Yet I would insist that wastes fall largely into the category of unjustified concerns. The reason is that, once the spent fuel has been removed from the reactor, and has been dispersed in a cooling pond or in a disposal cask, there is no longer enough energy being generated to cause widespread dispersal of large amounts of radioactivity. No analysis of a high level depository, including the accompanying transport system, has identified a credible accident that disperses really large amounts of radioactivity over really large amounts of land. An accident that imposes non-stochastic doses to a few people in the immediate vicinity of a depository - yes, though with small probability - or an accident that imposes very low doses on large numbers of people, these are also possible. But an accident, such as Chernobyl, that imposed large doses on large groups of people - no. And if, as I believe, the weight of evidence supports the view that doses of X-rays at less than background are hardly harmful, and may even be beneficial, I would insist that the public's concern over wastes is much exaggerated - it is a manifestation of our fearfulness in this Age of Anxiety.
Not so with the possibility of a reactor accident. As Chemobyl showed, and as Rasmussen had estimated in 1975, an uncontained meltdown of a large nuclear reactor could be a catastrophe of immense proportion. Unlike waste disposal, it can impose large doses on large numbers of people as well as contaminating large tracts of land. The nuclear community has tried to deal with this reality by invoking probabilistic arguments - the a priori probability is very small, say less than 10-6 per reactor year, or even lower for accidents as large as Chernobyl. But I don't think the public accepts such probabilistic arguments, even when the numbers show the absolute dangers are comparable to the dangers accepted in other, more familiar technologies, such as hydro-electric dams. What the public seems to want is a return to the situation when an engineer would say "This is safe - period", not "This is relatively safe", or the "Probability of an accident that causes unacceptable consequences is a small number, like l0-6 per reactor-year".
Can we develop nuclear reactors whose safety is deterministic, not probabilistic, and which, if developed, would meet the public's yearning for assurance of safety, not simply assurance of the probability of safety? This is the task that has engaged many nuclear engineers in a search, now ten years old, for an inherently safe reactor. Now, in some sense, a device that produces 200 megawatts of afterheat and is immune from meltdown under every circumstance, conceivable and inconceivable, is a contradiction in terms. But a device whose safety depends on the working of immutable laws of nature, with a minimum of interventions either mechanical, electrical, or human - a device in short whose safety is so transparent that the skeptical elite, as well as the informed public, will regard it as safe - this I regard as eminently possible and worthwhile. There are now at least two ideas for reactors that are largely inherently safe - the SECURE-P (also known as PIUS) of the ASEA-ABB company of Switzerland and Sweden; and the Modular HTGRs of General Atomic Company in the US and of the KWU Company in Germany. Argonne is developing a metallic-fueled small breeder that embodies almost as many passively safe features as do these two. The advanced developments sponsored by Westinghouse and General Electric aim at producing relatively small reactors that are incremental improvements over existing LWRs, yet provide substantially more passive safety than do existing reactors. And here in Canada, SLOWPOKE and a power version of SLOWPOKE, provide important elements of passive safety.
I cannot say where the quest for inherently safe, or at least transparently and passively safe, reactors will end. Will it lead to a second nuclear era, risen from the ashes of Chernobyl and Three Mile Island, in which the public accepts reactors as safe - not because quantitative arguments predict a very low probability of an accident with unacceptable consequences - but because the safety of these reactors is understandable and plausible? Or will the second nuclear era dwindle in a chaos of recrimination and protest because the public simply cannot be convinced, even by reactors that embody passive and inherent safety?
What the public's reaction will be surely depends on the alternatives to, and upon the incentives for, nuclear power in the next 50 years. As for incentives, greenhouse may be the key. I have estimated that to make a dent on greenhouse, the world might have to build approximately 5000 very large reactors, producing about 300 quads of primary energy. Such a nuclearized world is impossible if the core melt probability is as high as 10-4 or even 10-5 per reactor-year since this leads to a core melt every two to 20 years. And as Chernobyl, even TMI-2, showed a single core melt of the magnitude of Chernobyl puts an end to nuclear power in many countries. The public may regard greenhouse as worse than Chernobyl, and may not demand inherent safety as the price of a second nuclear era. I would not count on this though. I believe the nuclear community, descendants in a way of Fermi and the New Piles Committee, have no choice but to pursue these ideas for passively safe reactors.
For, in a way, there are alternatives to nuclear. There was no heavenly-ordained requirement that the age of fossil fuel be replaced by the age of fission, nor a cosmically-ordained anthropic principle that required nu to exceed 1 so that a chain reaction is possible, or exceed 2 so that breeding is possible. Had fission not been available we would, willynilly, be conserving energy at a much faster rate than now, we would be pushing fusion even harder - and as a last resort, we would turn to solar energy. A solar world in which primary energy is three times as expensive as it is today is hardly an impossible world, especially since in such a world, energy would be much more strongly conserved than it is now. We would not be relegated to a Malthusian poverty if the only reactor upon which man depended for energy was located 150 million kilometers away from the earth.
But Hahn and Strassmann's discovery of 50 years ago, and God's providence in adjusting the nuclear constants so as to make a power breeder practical, have given us another option. We nuclear engineers of the first nuclear era have had success, yes, with our 500 commercial reactors, and our practical breeders. But the job is only half-finished. The generation that follows us must resolve the profound technical and social questions that are convulsing nuclear energy. The challenge is clear, even the technical paths to meet the challenge are clear. All of us old-timers wish that we shall be here to see how these challenges are met, but even if we are not, we wish you well in fashioning an acceptable Second Nuclear Era!
Glöm fysik, glöm kemi, glöm klimatvetenskap.
Sådana amatörämnen är inget att slösa tid på, nej man ska doktorera i star trek,
Tänk dig själv hur man blir stjärnan på varje fest ifall man kan prata flytande klingon och kan förklara hur det är relaterat till antik grekisk litteratur. Det du! Kvantmekanik, flödesdynamik. Sånt är för jävla amatörer! Allt handlar om att veta hur heisenbergkompensatorn på Enterprise fungerar.
Undra om man kanske ska ta och doktorera i star trek istället. Vilken perfekt ursäkt för att titta på varje star trek avsnitt som någonsin gjorts!
Ibland har gud humor
Uranium dioxide is a semiconductor material. Its band gap is about 1.3 eV, which lies between the band gap for silicon and gallium arsenide, near the optimum for efficiency vs band gap curve for absorption of solar radiation, suggesting its possible use for very efficient solar cells based on Schottky diode structure; it also absorbs at five different wavelengths, including infrared, further enhancing its efficiency
Sökte vidare och hittade ett dokument från Oak Ridge national lab
The electrical and semiconductive properties of uranium could potentially lead to a new generation of electronic devices. There has never been an electronic device made using uranium WM'01 Conference, February 25-March 1, 2001, Tucson, AZ oxide as a semiconductor. Yet, uranium oxides have electrical and electronic properties equivalent to or much better than the properties of conventional Si, Ge, and GaAs semiconductor
materials. The 1.3-eV energy band gap (15) for uranium dioxide (UO2) lies between Si and GaAs at the optimum of the band gap vs efficiency curve, indicating that one should be able to use uranium oxides to make very efficient solar cells, semiconductors, or other electronic devices.
Då kommer givetvis den stora frågan, hade de som hatar kärnkraft men gillar solkraft kunnat acceptera att man använde uran i solceller? För de har ju uppenbarligen inget emot tex cadmium. Att använda uran istället för gallium, tellurium och andra extremt sällsynta metaller vore nog BÄTTRE för miljön, dels för att det finns hundratusentals ton utarmat uran liggades världen över så ingen ny gruvbrytning behövs och dels för att om man måste bryta det så finns uran i högre koncentrationer än de nämnda sällsynta metallerna.
Akta er för kärnkraftslobbyn.
Kärnkraftslobbyn är tydligen allsmäktig, de har lyckats hjärntvätta halva svenska folket utan att ens ha bedrivit en enda reklamkampanj som är positiv till kärnkraft. Har någon sett en enda annons som lobbar för kärnkraft? En enda tv reklam? Kanske de använder sig av sublima meddelanden insmygna i reklamen för kalles kaviar?
Jag undrar verkligen på vilket sätt denna mystiska kärnkraftslobbyn arbetar och det är många som talar om kärnkraftslobbyn, många bloggar tex Dalunde, Valtersson, Erik Svensson, Bengt Silfverstrand, Gustav Wiklund, Håkan Larsson och tidningsartiklar av tex Monica Sundberg, Eva Moberg osv. Denna mäktig lobby retar tydligen gallfeber på dessa "miljövänner". Hittade till och med en blogg häromdagen vars adress jag glömt där det påstods att hela klimathotet är en propagandakupp av kärnkraftslobbyn för att främja kärnkraften! Ojojoj de har tydligen djupa fickor och obegränsat inflytande.
Jag önskar att det fanns en riktig och välfungerande kärnkraftslobbyn, för få saker är så värda att lobba för som kärnkraften. Men om denna lobby existerar så är de fruktansvärt otroligt inkompetenta på alla sätt och vis. Ska jag vara ärlig så har jag inte varit med om någon industri som är så klumpiga och jävla dåliga på att hantera media som kärnkraftsindustrin och relaterade företag tex uranprospekterare. PR cheferna borde få sparken, speciellt de på uranprospekteringsbolagen. Att inte ens hålla ett infomöte i de berörda kommunerna före de börjar borra är exempel på ren och skär idioti.
Om någon pamp på vattenfall råkar läsa detta, snälla människa anställ mig så ska ni få se hur man lobbar ordentligt! Jag vill glida runt i en feta limo, röka ciggar med Freddan, Mona, Maud och gänget och käka kaviar med kungen medans jag gör det jag nu gör gratis, dvs tala varmt om kärnteknik. För det är alltid lätt att lobba när sanningen stödjer en! Det är tamejfan ens plikt att lobba när man har sanningen på sin sida och jag är jävligt förbannad på vattenfall, EON och andra elbolag för att de inte lobbar hårdare, mer och bättre!
Det finns ännu hopp.
Kanske svenska folket äntligen börjat skaka av sig den orationella och total obefogade skräcken som de haft för kärnteknik? Man kan alltid hoppas, sanningen segrar alltid tillslut brukar det sägas och det är kanske det vi ser nu? Men jag misstänker att alla oseriösa miljöföreningar nu kommer börja dunka på skräckpropaganda trummorna igen så svetten flyger, det är osannolikt att greenpeace, SNF och miljöpartiet skulle granska frågan ordentligt och erkänna att de bara snackat skit. De tycker nog det är bättre att fortsätta i samma spår och försöka lura så många som möjligt.
Kärnkraftsfrågan är för miljörörelsen vad Kopernikus heliocentriska världsbild var för katolska kyrkan. Vetenskapen talar sitt tydliga språk, men dogman tillåts leva vidare.
En sak är iallafall säkert, miljöföreningarna är duktiga på propaganda. Undra om inte till och med Goebbels hade varit imponerad av hur grundligt gemene man hjärntvättats att tro att radioaktivitet är djävulen själv? Synd att det alltid är lättare att skrämma än att utbilda.
Det jag hade velat se hända nu är att moderaterna, folkpartiet, kd och sossarna sätter sig ner och drar upp en plan för sveriges framtida energipolitik där en utbyggd kärnkraft är nummer ett, eller ännu bättre där alla lagliga hinder mot kärnkraft elimineras så att marknaden för avgöra. Det spelar ingen roll om en sådan överenskommelse kommer spräcka alliansen, en lånsiktigt hållbar energipolitiken är viktigare än vilket block som sitter vid makten efter nästa val!
Lag (1984:3) om kärnteknisk verksamhet paragraf 5a måste bort!
Givetvis så spottar Peter Eriksson på svenska folket genom att kalla dom korkade och oupplysta. Eller ok han säger aldrig korkad men men...
Mp tror folket är dåligt upplyst
Sen upprepar han den mest impregnerade myten i världshistorien, att avfallsfrågan inte är löst. Han borde säga det åt finnarna som bygger sin slutförvaring och åt amerikanerna som redan har en slutförvaring. Undra om Peter Eriksson någonsin öppnat en bok om kärnteknik eller kärnfysik? Förmodligen inte.... Vem behöver kunskap när man har propaganda?
Än en gång, hur mycket uran finns det?
OECD's Trends in the Nuclear Fuel Cycle: Economic, Environmental and Social Aspects
I den kan man hitta denna tabellen
Känd konventionella tillgångar räcker i 80 år, konventionella tillgångar man rimligtvis vet finns räcker i 230 år, uran från fosfater räcker i 440 år och uranet i havsvatten räcker i 80 000 år. Sen kommenterar de även i boken att om man sluter bränslecykeln och börjar använda generation 4 reaktorer så kan man i princip lägga till två nollor bakom varje siffra. Dvs då räcker konventionella kända tillgångar i 8000 år! räknar man in fosfater odyl så blir det 75 000 år. 75 000 år utan att man behöver börja utnyttja den tillgång Heiti tvivlar så mycket på, dvs uranet i havsvatten. Trots att utvinning har demonstrerats i japan(se dessa länkar 1 2).
Bläddrar man till slutet på boken och läser sammanfattningen så hittar man detta stycket(eventuella felstavningar mina då jag varit tvungen att skriva av boken, går ej kopiera).
Although there are some uncertainties regarding the exact quantities of uranium and thorium resources on earth, it is concluded that they are sufficient, when used in breeder reactors with advanced fuel cycles, to enable nuclear energy to be a very long-term or almost inexhaustible source of energy.
Man kan alltså dra slutsatsen att tillgångarna räcker i några hundra år även om en massiv utbyggnad av reaktorer med dagens reaktorteknik sker. Ser vi till generation 4 reaktorer så kan vi i princip förse hela jorden med all energi den behöver exklusivt från kärnkraft och ändå ha uran för minst flera millenium. Uran och toriumtillgångar är inte något som står ivägen för en kärnkraftsutbyggnad!
Lars Ohly dumförklarar svenska folket
Fortsatt kärnkraftsskepsis i riksdagen
Vänsterpartiets ledare Lars Ohly håller med om att riksdagen går i otakt med den allmänna opinionen.
- Det är ett misslyckande för oss att vi inte har lyckats förklara att även kärnkraften, liksom olja och kol, är en ändlig energiresurs.
Så de flesta svenskars åsikt är fel?
- Nej, vi har misslyckats med att tydliggöra hur kärnkraften faktiskt påverkar jordskorpan, hur det radioaktiva avfallet saknar en slutlig förvaringslösning och hur det faktiskt förknippas med många miljöproblem att satsa på kärnkraft i dagens läge, säger Lars Ohly.
Nej tågmästare(och vi vet ju alla att tågmästare äre ultimata kunskapskällan när det gäller kärnteknik!) Ohly, det är du som inte har blekaste aningen vad du pratar om! Det radioaktiva avfallet har en helt och hållet tillfredställande slutförvaringslösning, "påverkan på jordskorpan" är inte skild från annan gruvbrytning och miljöproblemen är minimala.
Varför är det så att ju ignorantare människor är ju tvärsäkrare uttalar de sig om saker och ting?
Det är väll förmodligen för mycket att begära att politiker faktiskt ska försöka få en förståelse för de frågor de tar beslut om...
Kommentar till Dalunde
Kommentar till Dalundes blogginlägg om uranbrytning. Jag antar att det är för mycket att hoppas på att politiker ska kunna lära sig skillnaden mellan radioaktivitet och stråldos? I och för sig så tror jag inte de egentligen vill lära sig skillanden, för då kanske de inser att radioaktivitet inte är synonymet med farlig.
Här kommer kommentaren.
Vad sägs om att försöka introducera lite vetenskap i det hela istället för en politikers fria spekulationer?
När du pissar på toaletten frigör du radioaktivt kalium-40 till naturen, ska vi avveckla Jakop Dalunde på grund av det? Eller ska vi konstatera att ditt radioaktiva urin aldrig utsätter någon för en så pass stor stråldos att det är en fara och därmed låta bli att avveckla dig?
Samma frågeställning är viktig när det gäller alla radioaktiva dotterisotoper till uran som frigörs vid gruvbrytning. Ger de någonsin upphov till en farlig stråldos hos populationerna nära urangruvorna eller till gruvarbetarna?
Svaret är nej. Detta dokument från australiensiska strålskyddsmyndigheten visar stråldoserna till gruvarbetare(sid 7).
http://www.arpansa.gov.au/pubs/rps/rps9_ris_final.pdf
medeldos 2 mSv vilket kan jämföras med de 70-80mSv som arbetare i svenska järnmalmsgruvor brukade utsättas för! Dvs 40ggr så hög stråldos i en gruva som inte har något med uran att göra.
https://gupea.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/4264/1/ah2001_10.pdf
Här har du stråldoserna till befolkningen i närheten av gruvor
http://www.environment.gov.au/about/publications/annual-report/ss02-03/section2-2-3.html
och här
http://rpd.oxfordjournals.org/cgi/content/abstract/45/1-4/137
0.03mSv till max 0.2msv, ungefär 150ggr mindre än den naturliga årliga stråldosen du själv utsätts för och mindre än den vanliga stråldosen under en flygtur. Flyttar du från skåne till göteborg ökar du din årliga stråldos långt mer än om du flyttar till närheten av en urangruva.
Då kan man fråga sig, har urangruvor historiskt utsatt människor för farligt stora stråldoser? Då är svaret definitivt ja. Före man brydde sig om ventilering odyl så utsattes gruvarbetare för aldeles för stora stråldoser och det kan man se idag med ökade cancerfrekvenser. Men idag är gruvbrytning i australien och kanada väldigt hårt kontrollerad, de är demokratiska länder med lika hård miljölagstiftning som vi har.
När det gäller koldioxidutsläpp så är det sant att brytning och anrikning odyl producerar co2. Men det gör även brytning av material till vindkraft och solkraft. Ingen energikälla är helt co2 neutral. Den viktiga frågan är väll om co2 utsläppen från kärnkraft totalt sett inkluderat brytning odyl är signifikant större än tex för vindkraft och vattenkraft. svaret är entydigt NEJ.
Har sammanfattat flera livscykelanalyser på min blogg här
http://gronarealisten.blogg.se/2007/may/karnkraft-och-koldioxidutslapp.html
Varav en är från ett synnerligen kärnkraftsfientligt forskningsinstitut som även de måste erkänna att utsläppen är försumbart små.
Kärnkraft och strålning är precis som du säger kompexa frågor, det blir då en besvikelse när du reducerar ditt inlägg till att försöka skrämmas med det radioaktiva spöket.
Kommentar på Greenpeace blogg
Få se vad jag får för svar... Här är blogginlägget jag kommenterar och nedan är en kopia av min kommentar. Lite humoristiskt att en greenpeace pamp vill ha en objektiv diskussion. Ungefär lika trovärdig som att en kreationist skulle vilja ha en vetenskapligt baserad diskussion om evolutionen.
Nej precis som en kreationist definerar objektiv som anti evolution så definerar greenpeace objektiv som anti kärnkraft. Nåja här kommer kommentaren.
If its a objective discussion you are interested in, what is your view on the life cycle assesements made by Öko institute, ExterE, IEA, Vattenfall and others(some summaries on my blog
http://gronarealisten.blogg.se/2007/may/karnkraft-och-koldioxidutslapp.html ) and others that show that nuclear power has equal or smaller external costs and emits equal or less polutants compared to wind and hydropower?
when it comes to waste storage. I dont se whats wrong with KBS-3? What manner of event could possible lead to the following chain of even?
1. Break a large portion of the copper cannisters.
2. Transport the aktinides through the bentonit clay.
3. Transport the aktinides from the repository through the rock without the majority of it adsobring on the rock walls.
4. Lead to high enough concentrations in the water at ground level despite the fact that actinide oxides have a solubility of around a microgram or less in water.
I can not imagine any scenario that would lead to even modest dosages(10mSv) to the population group closes to the repository. Study of the Oklo natural reactor has shown that actinides are very immobile, during the eon's since the reactor shut down the actinides has stayed within a few meters of the reactor.
And what about other methods?
What about the american WIPP repository, what about waiting 20-30 years until its possible to transmute the actinides on a industrial scale?
Surely its false to claim there is no solution to the waste problem when there is already one repository running(WIPP), one beeing built in finland and KBS-3 soon to be built in sweden. Soon russia will demonstrate actinide burning in fast reactors when they start to burn weapons grade plutonium in the BN-600 reactor beeing constructed in Sverdlovsk.
When it comes to modern uranium mining, whats your oppinion on the countless studies published in peer review journals that show the dosages to the population closes to the mines are around 0.01-0.1 mSv and that the dosages to the miners are equal in magnitude(a few mSv at most) to the dosage workers receive in other mines like LKAB's iron mines in nothern sweden. Dosages that low exclude the posibility of statisticaly significant cancer increases on purely biological grounds.
There is no doubt however that historicaly uranium mining was dirty dirty buisness, just like other mining was. LKAB workes used to get dosages as high as 80mSv in the northern sweden iron mines. dosages 20 times as high as workers get in modern uranium mines. Judging todays uranium mining on the merit of historic mining is not very relevant however.
Jag är stolt över att rösta på folkpartiet
Dessutom har de helt rätt i att nya reaktorer borde byggas på ett sådant sätt att de kan förse storstäderna med fjärrvärme, det är i mina ögon långt överlägset fjärrvärme från biobränslen. Med tanken på att svenska folket är positiv till kärnkraft så är det tragiskt att fanatiker inom mp och centern håller hela energipolitiken gisslan. Men som tur är så finns det gott om rationella människor inom de partien, iallafall inom centern :) Det dröjer nog inte alltförlänge innan Maud vänder på skutan och deklarerar att kärnkraft är bra.
Men en sak är då säkert, om sossarna vinner nästa val och går med på något så absurt som att stänga någon till reaktor. Då packar jag väskorna och drar! Det är isåfall ingen ide att bo kvar i ett bakåtsträvande land med en regeringen som vill förstöra varje seriös chans att sänka co2 utsläppen ordentligt.
Im back
Im back, måhända inte hälften maskin som guden Arnold. Men åtminstone en åttondels finne och det ska ni veta är precis lika jävligt!
Nu är jag iallafall återladdad efter att ha slappat och njutit av riktig vinter, riktig kyla(nåja det blev aldrig kallare än -20 vilket var en besvikelse, det brukar alltid runt 30 grader kallt på nyår annars) och en skvätt riktig sprit. Det enda som saknades är att jag aldrig hann kombinera spriten med en riktig bastu, för bastu det kräver både den finska och norrländska delen av mig. Jag förstår inte varför folk här neråt inte njuter av bastu lika mycket som norrlänningar. Det finns bastu överallt i Gällivare, varenda villa och varenda hyreshusområdet har bastu där uppe. Det finns inte något som är lika avslappnande som att sitta och svettas och snacka skit i en bastu, så är det bara!
Under de närmaste veckorna framöver kommer jag ha gott om tid över, jag kommer inte börja på allvar med mitt magisterexamensarbete fören i februari och det innebär att jag har gott om tid att plocka navelludd, blogga och läsa en hel del sci-fi böcker som min söta sambo köpt åt mig som julklapp :)
Nu har jag äntligen fått klarhet i vad mitt magisterexamensarbete kommer handla om, givetvis kärnkraft! Jag ska ta och räkna på hur liten man kan göra en molten salt reaktor och dessutom se ifall den kan designas så att den är passivt säker i alla lägen. Dvs det ska vara en sån reaktor som man kan köra på lastbil till Angola, trycka på on knappen och sen åka hem igen och låta den rulla på i 30 år och producera elektricitet på ett säkert sätt. Sen när bränslet är slut efter 30 år så kör man tillbaka med lastbilen och hämtar hem den igen. Det ska bli ett jäkligt intressant projekt och jag kommer nog skriva en hel del blogginlägg om det och om molten salt reaktorer i allmänhet. För molten salt reaktorer är så jäkla häftiga! Den enda reaktortypen jag tycker är häftigare är nog gaskärnereaktorer, dvs reaktorer där bränslet är i gasform.
Fast före jag börjar skriva om molten salt reaktorer så måste jag skriva lite mer om avfallsfrågan. Det är nog dags att beskriva den svenska slutförvaringsmetoden KBS-3, men det hinner jag inte göra idag. Det tar jag nog itu med imorgon. Nu är jag tillbaka iallafall i denna stad som förbannats med det eviga regnet. Jag har nog lite förståelse iallafall för hur folk i monsunområden känner sig, varför någon bosatte sig på svenska västkusten är ett stort mysterium?
Bloggpaus
Nu drar jag upp till vinter, kyla och norrsken uppe i Gällivare i några veckor. Tyvär verkar kylan vara lite fjollig i år, just nu är det bara -1 där uppe enligt SMHI. Jag vill ha minst -20 medans jag är där. Det brukar alltid vara -30 på nyårsafton och jag blir jävligt grinig ifall det inte är det i år. Riktig kyla är skön omväxling från detta eviga regnandet i göteborg.
Jag lär nog iallafall inte blogga något när jag är där. Så trevlig fortsättning till alla som läser min blogg! Il be back om 2 veckor eller så.
Carl Sagan om olika kärnkraftsdrivna rymdfarkoster
Men som Sagan säger bara vi fortsätter utvecklas så är det nästan oundvikligt att vi kommer bygga nått i den stilen nångång. De flesta människorna vill att vi utvecklas.
Men idag är det inte längre någon som resonerar eller talar på det sättet. Ingen delar med sig av visioner som sträcker sig flera hundra år in i framtiden och det är sällan man hör stark optimism för framtida teknologi. Jag undra vad som förändrats mellan 60-70 talet och nu? Vars kom all pessimism från? Den tekniska utvecklingen har överträffat sci-fi författarnas förväntningar. Visst vi har varken besökt mars eller jupiter. Men ingen kunde förutse den enorma elektronik utvecklingen, ingen kunde förvänta sig(förutom Feynman) de framsteg vi nått inom nanoteknik och vad det kommer föra med sig inom de närmaste 20-30 åren. Ingen kunde nog heller förutse gentekniken och hur mycket den kan gynna mänskligheten.
Så varför är alla så pessimistiska? Är det för att media konsekvent bara rapporterar det som är just pessimistiskt och dåligt? Forskningsframsteg får en notis på sida 5, en obetydlig läcka vid ett kärnkraftverk får stora rubriker. Nya cancerbehandlingar näms lite löst, men om något nytt svagt cancerogent ämne upptäcks i plastkorkar så blir det stora larmrapporter direkt.
Jag vill se lite av 50-70 tals optimismen igen, eftersom jag uppenbarligen inte levde då så kanske jag överskattar den. Men på den tiden så var Arthur C Clarke, Carl Sagan och många andra visionärer kända(iallafall i USA) och uppskattade, de hade egna tv program och de nådde ut till en hel generation med sin optimism och sina visioner. De visade att vetenskap och teknik är fundamentalt bra och leder oss mot en strålande framtiden!
Undra om min generation kommer leverera någon Arthur C Clarke, Isaac Asimov, Carl Sagan eller Freeman Dyson?
Bara ett dammkorn
Carl Sagan - Reflections on a Mote of Dust
We succeeded in taking that picture [from deep space], and, if you look at it, you see a dot. That's here. That's home. That's us. On it, everyone you ever heard of, every human being who ever lived, lived out their lives. The aggregate of all our joys and sufferings, thousands of confident religions, ideologies and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilizations, every king and peasant, every young couple in love, every hopeful child, every mother and father, every inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every superstar, every supreme leader, every saint and sinner in the history of our species, lived there on a mote of dust, suspended in a sunbeam.
The earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that in glory and in triumph they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of the dot on scarcely distinguishable inhabitants of some other corner of the dot. How frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds. Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the universe, are challenged by this point of pale light.
Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity -- in all this vastness -- there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves. It is up to us. It's been said that astronomy is a humbling, and I might add, a character-building experience. To my mind, there is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly and compassionately with one another and to preserve and cherish that pale blue dot, the only home we've ever known.
Saker jag vill se
Eta Carinae
Med lite tur så kan denna lilla raring smälla snart och det kommer bli en show som heter duga med tanken på att det är den största stjärnan man någonsin hittat och väldigt nära gränsen för hur stora stjärnor överhuvudtaget kan bli. Vilken nörd som helst blir upphetsad av tanken. Om jag någonsin får lite extra tid över så måste jag seriöst studera fysiken bakom supernovor, det rent allmänna förstår jag, Men att jobba med det och göra modeller av det måste vara grymt intressant. Det är trots allt de som gör allt liv och vår existens möjlig. Det var astronomi som en gång i tiden gjorde mig intresserad av vetenskap. En av mina syrror gav mig en astronomibok i julklapp när jag var 8 år. väldigt strategiskt måste jag säga. Hade varit intressant att veta vad jag hade gjort nu ifall jag inte hade fått den boken.
Det är bara hålla tummarna för att Eta Carinae ska smälla nångång under de kommande 50 åren. Inget kan få en att inse mänsklighetens obetydlighet lika tydligt som en supernova.
Fantastiskt
Igår var en stor dag i mänskligheten och universums utveckling, Jag hade mina sista två tentor någonsin(om vi aproximerar bort eventuella kurser som doktorand). Ena tentan gick suveränt, andra gick halvdassigt. Men det spelar mindre roll, för det var sista gången som jag behöver tentastressa och korvstoppa hjärnan. Känns riktigt riktigt nice. Men samtidigt känns det rätt så udda, för examensdags har alltid varit nått som är långt långt in i framtiden. Men nu är det endast exjobbet under våren som står mellan mig och filosofie magister Johan Simu. Jag kommer till och med ha 15 poäng över och det är riktiga poäng också, inte denna bologna skiten!
Jag kommer definitivt inte sakna tentastressen, den där ständigt närvarande känslan att man borde plugga plugga plugga. Ett problem med i princip varenda kurs jag läst är att de satsar för mycket på bredd och för lite på djup. I slutändan så lär man sig mindre av att försöka lära sig för mycket. Fast då är ju förstås fysik utan tvekan även den bredaste vetenskapen som överhuvudtaget existerar, att försöka kondensera allt i en fyraårig läroplan är inte en trivial uppgift. Men det viktigaste man lär sig under utbildningen är inte det som specifikt lärs ut under kurserna, utan snarare problemlösningsförmågan. Att kunna se vad som är viktigt och vad som är orelevant, att veta hur man ska börja nysta för att överhuvudtaget kunna lösa ett problem. Ett tankesätt som man har nytta av oavsett vad man gör i livet, just därför vill jag se mer naturvetare i politiken :)
Jag har ännu väldigt svårt att acceptera att det är 4,5 år sen jag började med nollningen på linköpings universitet, att sammanfatta de fyra åren är ett blogginlägg för sig, speciellt de första två åren, den mentala resan har varit enorm.
Nej tiden flyger förbi i rasande fart. Nu gäller det bara att smälta det faktum att tenta stress är ett problem jag aldrig mer behöver dras med.
En bättre ide
Citat
Jag har tidigare föreslagit att man skulle operera in i ett datachip under huden, men lika bra vore kanske att alla aktiva på en viss nivå får en nyckelring med gps-sändare att ha på träningsväskan. Då vet alla berörda var vi finns hela tiden och kan hitta oss för tester. Jag skulle inte klaga över en sådan övervakning, utan tycker vi har skyldigheter att gå med på det mesta. Doping är för jävligt. Just därför är det viktigt att ha en öppen attityd och våga diskutera och debattera frågan.
Tja om Klüft vill ge upp sin frihet och personliga integritet så är det väll upp till henne. Men jag har en mycket enklare ide som kommer spara pengar för idrotten och som kommer eliminera hela problemet. Tillåt doping helt enkelt! Om man tillåter doping så är det per definition inte fusk längre punkt slut. Då jämnar man ut spelfältet helt och hållet, istället för att som nu bara fånga några då och då som är klantiga nog att bli avslöjade.
Ärligt talat så skulle många sporter vara ohyggligt tråkiga ifall idrottarna var rena. Tynglyftning och friidrott är typexemplen på det. Är någon verkligen så naiv att tro att tex de som springer 100 meter är rena? Inte en jävla chans i helvete, en ren idrottsman har aldrig en chans mot en dopat idrottsman ifall alla andra faktorer är desamma, dvs ungefär lika bra anlag och träning. Om alla från och med idag började tävla rena så hade vi aldrig någonsin igen sett ett nytt världsrekord i hundra meter, slägga eller någon annan idrott som kräver explosiv styrka.
Jag däremot vill se rekord slås, jag vill se idrottare pressa sig till de ultimata biologiska gränserna. Hela demoniseringen av doping är fullständigt löjlig och jag har aldrig förstått varför folk hatar det så mycket. Det är förmodligen så att de som dopar sig tränare hårdare än de rena av den enkla anledningen att de inte blir övertränade lika lätt. Ingen blir en elitidrottare bara av att injecera testosteron eller tillväxthormon, isåfall hade vi haft 20 elitidrottare på varje vanligt gym runtomkring i sverige.
Oavsett om idrottsmännen dopar sig eller inte så handlar det först och främst om genetiska anlag och talang! Har man inte rätt anlag så spelar det inte någon roll om man ensam köper upp hela rumäniens steroidexport eller om man tränar så det rinner blod ur röven på en. Man kommer ändå aldrig någonsin bli något. Eliten är eliten på grund av sina gener. Tar vi bort dopingen hade eliten varit samma människor, de hade alla bara varit sämre. Illusioner om att det är främst hård träning och disciplin som ligger bakom är naivt och sorgligt.
Nu kommer väll någon snyfta och grina om de hemska hälsoeffekterna, sure sure, hur många elitidrottare har dött på senaste tiden? Hur många rökare har dött under samma tidsperiod? Risker finns det med allt här i livet men det är i slutändan upp till varje individ ifall man vill ta risker eller ej. Ingen tvingar dom att dopa sig och vill dom göra det för att kunna konkurrera så är det deras beslut. Det är inte mitt beslut, inte ditt beslut och det ska tamejfan inte vara statens beslut heller. Det ska vara upp till var och en!
Hade vi nångång fått se ett helt rent OS så tror jag ingen längre hade velat följa sport för det hade varit så urbotat fruktansvärt senilt tråkigt att titta på.
När gendopingen, tex myostatin inhibitors, kommer så är det kört för den "rena sporten". Med tanken på att gendoping mest troligt kommer ha mycket färre bieffekter eftersom de har en specifikare effekt så ser jag inte heller någon som helst anledning att försöka förhindra att idrottsmän använder det. I framtiden kanske idrottsmän är sponsrade av AstraZeneca, Pfizer eller Glaxosmithkline istället för nike och addidas.
Think big
Ovan ser man ett klipp om project orion, ett av de galnaste och mest lovande forskningsprojekten jag någonsin hört talas om. Grundideen sjunger lika lockande till mitt vetenskapsimpregnerade hjärta som en flock fagra sirener. Principen var enkel, släpp kärnvapen bakom en rymdfarkost och låt explosionerna driva den framåt. Det låter helt vansinnigt i dagens politiskt korrekta värld och det lät nog vansinnigt när de utvecklade iden. Men de som drev projektet hävdar bestämt att alla tekniska problem hade lösningar och de hade som motto att vara vid saturnus 1970. Föga förvånande så var en av 1900 talets största genier med i projektet, Freeman Dyson(japp jag kommer fortsätta tjata om Freeman Dyson på denna bloggen tills alla spyr åt namnet. För Freeman Dyson var en pionjär).
Hela projektet var ett utmärkt exempel på vad resultatet blir när folk vågar tänka utanför de tajta små lådor som man normalt brukar begränsa sina tankar inom. Av allt att dömma så hade Orion kunnat funka och det hade funnits sätt att minimera all miljöpåverkan odyl.
Det verkar ha skett en fundamental attitydförädring i västvärlden när det gäller vetenskap och teknik. Under 50 och 60 talet så var man villig att undersöka vilken idee som helst, oavsett hur galen, så länge den verkade lovande. Grundinställningen var att de problem som dyker upp kan man lösa. Idag däremot så tänker man på problemen först och hittar man problem så kommer 15 miljömuppar och säger "ajabaja inte göra så", sen kommer 40 byråkrater och dumpar ett släpvagnslass med papper som man ska skriva under, sist men inte minst 20 år efter ideen fötts så bestämmer 85 politiker att sånt ska sverige inte syssla med och hela ideen dödas. Stora tankar, stora visioner och stora ideer kvävs före de hinner få liv. Trygghetsnarkomanin regerar överlägset.
Det är som Arthur C Clarke säger i klippet "the space age hasnt begun yet". Rymdåldern kommer på allvar börja när vi dumpar de kemiska raketerna och går över till kärnkraftsdrivna raketer. Att försöka ta sig någonstans bara i vårt solsystem med kemiska raketer är som att försöka köra rullstol till kina. Visst går det med mycket möda och besvär, men det är fan inte det bästa sättet.
Här är ett väldigt kraftfullt citat från Dysons artikel till Science när orion las ner.
The story of Orion is significant, because this is the first time in modern history that a major expansion of human technology has been suppressed for political reasons. Many will feel that the precedent is a good one to have established. It is perhaps wise that radical advances in technology, which may be used both for good and for evil purposes, be delayed until the human species is better organized to cope with them. But those who have worked on Project Orion cannot share this view. They must continue to hope that they may see their work bear fruit in their own lifetimes. They cannot lose sight of the dream which fired their imaginations in 1958 and sustained them through the years of struggle afterward-the dream that the bombs which killed and maimed at Hiroshima and Nagasaki may one day open the skies to mankind.